En bra karaktär har en egen bakgrundshistoria som format hen. Men hur mycket och när ska författaren berätta det för läsaren? Lennart Guldbrandsson ger tio tips på hur man kan göra.
Som lektör är det lätt att se att många författare har samma typ av utmaningar. En sådan utmaning är att hitta ett sätt att balansera två krav som läsaren har samtidigt: dels vill läsaren veta mer om rollfigurernas bakgrund, dels vill läsaren att historien ska ha framåtrörelse. Lite som att försöka stå stilla och springa samtidigt.
En del författare löser det här genom att helt enkelt låta berättelsen stanna upp och sedan tömma en hel lastbil full med information om rollfigurerna över läsaren. ”Hon föddes där och där, blev mobbad i skolan, spelade i skolorkestern, fick ett jobb i stan och träffade en partner, och blev sedan polis.”
Det här sättet kallas ibland att ”göra en infodump”, och även om det är så vi ibland gör när vi berättar muntligt, får det läsare att undra när berättelsen kommer igång igen. Till sist lägger läsaren boken ifrån sig.
Här vill jag poängtera att felet inte är att informationen är tråkig. Om infodumpen så handlar om att rollfiguren har brottats med pumor, har tatuerat svenska statsministern på rumpan, har drivit en underjordisk tuppfäktningsarena och sedan blev polis, så är det bara marginellt bättre. Bättre, men inte bra.
Men det finns andra sätt att presentera en rollfigurs bakgrund. Här får du 10 sådana sätt.
1. En bit i taget
Det enklaste sättet att undvika infodump-metoden är att dela upp informationen så att läsaren får den i mindre doser. Den första delen av bakgrunden i kapitel 4, mer i kapitel 7 och ytterligare delar i kapitel 12, 19 och 24. Då sjunker inte tempot lika mycket.
FÖR ATT LÄSA RESTEN AV ARTIKELN
KRÄVS EN INSIDER-PRENUMERATION
Bli prenumerant och få Analysbrevet direkt i din mejlbox och tillgång till hela arkivet.
