Första numret av Rookie är här! I detta nummer möter du etablerade författare som Reidar Jönsson och Denise Rudberg som minns tillbaka på sin debut. Dessutom tittar vi på kända debutanter som i vissa fall ångrade att de överhuvudtaget gav ut en bok – trots att den blev succé. Möt även författarparet Johan Andersson och Kerstin Ivarsson.
Rookie tar dig med på debutantens resa mot det okända. Ingen vet om deras böcker kommer att läsas av hundratals, tusentals eller kanske miljoner läsare de kommande åren. Ser vi en ny stjärna födas eller är det både första och sista boken? Alla lämnar sitt avtryck i den litterära historien, stort eller litet. Vi välkomnar våra nya debutanter och hoppas att du är lika nyfiken på att möta dem som vi är. Låt oss presentera bokbranschens rookies.
Som Insider kan du ladda ner Rookie som epub-fil och läsa på mobil eller läs-/surfplatta med valfri eboksapp. Bara klicka på knappen “GRATIS” nedan. Eller också läser du hela emagasinet direkt här på sajten, bara scrolla neråt.
ROOKIE #1
1. Tidningen Rookie gör sin debut
Tidningen Rookie gör i och med detta första nummer debut. Och vår redaktionella idé bakom detta emagasinet har vi sammanfattat så här:
Rookie tar dig med på debutantens resa mot det okända. Ingen vet om deras böcker kommer att läsas av hundratals, tusentals eller kanske miljoner läsare de kommande åren. Ser vi en ny stjärna födas eller är det både första och sista boken? Alla lämnar sitt avtryck i den litterära historien, stort eller litet. Vi välkomnar våra nya debutanter och hoppas att du är lika nyfiken på att möta dem som vi är. Låt oss presentera bokbranschens rookies.
Vilka möter du i detta första debutnummer?
Längst bak hittar du debutanterna, de som debuterat alldeles nyligen eller gör det inom kort. Vi har dels en Debutantlista som vi försöker göra så komplett som möjligt, och dels sponsrade artiklar från förlag som vill lyfta fram sina debutanter. En intäktskälla för oss på Boktugg som hjälper till att finansiera tidningen Rookie och samtidigt läsvärda intervjuer med nya spännande författare.
Mycket nöje. Vem vet vilka av denna månads debutanter som kommer att dominera kultursidor och topplistor de närmsta åren? Kanske blir det här i Rookie som du hörde talas om dem för första gången.
Boktuggs redaktion, januari 2018.
2. Denise Rudberg: “Det blev fan exakt så härligt som jag hade tänkt mig”
Denise Rudberg. Foto: Christopher Hunt
Denise Rudberg är idag en storsäljande deckarförfattare som även har skrivit flera populära ungdomsböcker. Men när hon debuterade för snart 20 år sedan skrev hon chick-lit. Följ med på hennes resa från okänd dramatikstudent i New York till etablerad författare med 25 böcker i bagaget.
För ungefär 20 år sedan började Denise Rudbergs debutroman ta form. Två år senare skulle Väninnan komma ut på Fischer förlag.
– Jag påbörjade min debutroman 1997 och slutförde den under 1998, berättar Denise. Under de här åren bodde jag i New York, så enligt klyschornas alla regler satt jag på en parkbänk i Central Park och skrev med penna och papper.
Från början var det tänkt att bli ett kortfilmsmanus eftersom Denise parallellt pluggade Dramatic Writing på New York University. Men det fann sig så att det istället blev en roman, och när manuset var klart skickade hon in det till totalt fem svenska förlag.
– Ett av dem antog mitt manus efter bara tre veckor och på den vägen är det. Men jag hade gjort noggrann research innan jag skickade iväg manuset, förhört mig om hur de olika förlagen arbetade och var jag gissningsvis skulle ha bäst chans att bli utgiven.
Boken Väninnan utspelar sig i Stockholms överklassmiljö och handlar om den unga kvinnan Kristin som befinner sig i ett destruktivt äktenskap. Denise minns väl hur hon blev något av en vattendelare bland recensenterna när hon debuterade – hon fick både en hel del fina hyllningar men också “en massa skit”.
– Jag fick höra allt från “En nutida Jane Austen” till “En mardröm för feminister”. Det sistnämnda bet sig kvar ordentligt eftersom jag kände mig så brutalt missförstådd, säger Denise.
Hon berättar också att det fortfarande är “en sten i skon” att hon aldrig blev invald i Författarförbundet när hon skickade in sina två första böcker (som då tillsammans hade sålt närmare 150 000 exemplar) utan fick avslag eftersom hennes litteratur ansågs vara undermålig.
– Ganska märkligt hanterande av ett förbund som i likhet med ett fackförbund ska vara behjälpliga i förhandlingar och dylikt. Men så här i efterhand och med 25 utgivna böcker i bagaget så kan jag väl se att det var de som gjorde en rätt klantig bedömning. Men jag är inte bitter. Eller jo, faktiskt, jag är skitbitter!
Minns du hur du föreställde dig livet som författare? Hur stämmer det överens med verkligheten?
– Jag kan behöva få ett kok stryk för det jag kommer säga nu, men det blev fan exakt så härligt som jag hade tänkt mig. Jag är en ensamvarg som trivs med mitt eget sällskap och har inget större behov av umgänge på arbetstid. Jag älskar att kunna sätta min egen agenda och anpassa arbetsbördan efter den nuvarande förmågan, säger Denise och fortsätter:
– Visst har det periodvis varit fruktansvärt tungt att ratta den ekonomiska bördan själv som ensamstående tvåbarnsmamma, men fördelen i min situation är just den att jag faktiskt när det har varit trängda lägen, har kunnat öka arbetsbördan och helt sonika dra in fler jobb. Inte alla av den högsta prestigen, men jag har fasen klarat biffen. Älskar det.
När började du kunna leva på ditt skrivande? Hade du det som ambition?
– Jag har alltid haft som ambition att kunna leva på mitt skrivande och kunde göra det efter ungefär sex år, men då inte enbart på att skriva böcker utan jag fick peta in krönikor och andra texter för att dryga ut kassan. Vilket också är oerhört viktigt för att få mycket text i kroppen. Alla författare behöver skriva olika saker för att utvecklas.
Förlag, offentlighet och inspiration
Än så länge har Denise Rudberg aldrig blivit refuserad.
– Men det har säkert varit väldigt nära, säger hon. Jag har inte alltid varit alltigenom älskad av mina olika förlag. Ibland har förläggare bytt jobb och plötsligt står man med en ny person som fått en på sitt bord, det är inte givet att sådant funkar.
Denise berättar att hon idag har den stora förmånen och glädjen att ha ett förlag som hon fungerar väldigt bra tillsammans med. Men så har det inte alltid varit, hon har till exempel arbetat med förläggare som hon tyckt väldigt mycket om och fungerat bra tillsammans med inom alla områden förutom då det kom till texthantering.
– När det kommer till min text blir jag någon annan än “företagaren Denise Rudberg”, jag blir liten, ängslig, hudlös och väldigt, väldigt skör. Då går det inte att köra samma jargong som under till exempel ett marknadsmöte, för då låser jag mig helt och skrivflödet stryps. Det gäller att ha en förläggare som orkar med dessa rätt olika sidor av arbetet med mig. Och som har erfarenheten att känna av vad som behövs göras i de olika situationerna.
Idag är Denise en välkänd deckarförfattare och kulturpersonlighet. Hon har synts i tv, dels som programledare för litteraturprogrammet Läckberg & Rudberg som hon ledde 2007–2008 tillsammans med Camilla Läckberg, men också i Let’s dance 2011, i Deckarna 2015 och under vintern 2017 i På spåret.
När skulle du säga att du klev ut i rampljuset? Hur påverkade det ditt författande?
– Jag ser nog inte att jag någonsin klivit ut i något rampljus, jag blir nästintill aldrig igenkänd på gatan, säger Denise. För mig blev det fullt blås sedan debuten och jag hamnade på Expressens löpsedlar runt om i Sverige med löpet: Hon avslöjar Östermalms överklass i sin debutroman. Alltså hur ska man toppa det? Ett löp baserat på en liten bok? Så fint och stort!
Att Denise inte blir igenkänd på gatan är nästan lite underligt, med tanke på att hon själv har stått modell för många av sina bokomslag.
– Från början var det en idé från AD:n som gjorde första bokomslaget och efter det följde det bara på. Nu med de senaste deckarna var det verkligen inte tanken från början heller, men det slumpade sig så eftersom vi inte hittade andra passande bilder i bildbankerna. Nu kan jag väl tycka att det är en smula tröttsamt, men vi får se hur det blir framåt.
Vad gäller inspiration berättar Denise att John Irving länge varit hennes stilistiska förebild, men att hon också haft de riktigt stora ikonerna för ögonen, Charlotte Brontë och Jane Austen.
– Men även Stieg Trenter och Enid Blyton har varit avgörande för mitt skrivande eftersom det var deras böcker jag läste om och om igen under min uppväxt, säger Denise.
“Ge aldrig publiken vad de vill ha”
År 2010 kom den första boken i serien om Marianne Jidhoff ut, Ett litet snedsprång (Norstedts). Därmed bytte Denise genre från chick-lit till deckare, eller vad hon själv kallar för “elegant crime”.
– Jag ville få till en annan stil och utmana mig själv som författare, berättar Denise. Jag ville utvidga historierna och karaktärerna och även kunna göra en djupare samhällsanalys av vår samtid. För det är deckarformen ypperlig.
Nu åtta år senare har totalt sju böcker i deckarserien kommit ut, senast De sju som såg som låg på plats 19 över mest sålda eböcker under året 2017. Men Denise har provat på flera genrer för vuxna läsare och även skrivit sex böcker för ungdomar som har blivit mycket populära.
– Efter debuten har det blivit snart 27 böcker och givetvis har de alla sin charm. Jag är stolt över alla, men kanske allra viktigast har mina sex ungdomsböcker varit eftersom de blivit så lästa av så oerhört många unga som annars aldrig hade valt att läsa en bok. Och vi pratar både killar och tjejer här, det är mäktigt!
På vilka sätt har du utvecklats sedan din debut?
– Jag tror att jag ständigt har utvecklats i och med att jag testat att skriva i så många olika genrer och för så olika åldrar. Jag ser det som min främsta uppgift, att ständigt stå med fingret i luften och våga ta nya vägar. Jag citerar gärna en idol, Neil Young, här: “Ge aldrig publiken vad de vill ha, för då tröttnar de.”
Vad tycker du själv om din debutroman idag?
– Jag är vansinnigt stolt över Väninnan, det är fortfarande den bok som de allra flesta av mina läsare har en väldigt stark relation till. Jag blev en röst för en generation unga kvinnor som fick sin egen moderna saga. Det är ju fantastiskt coolt.
När du nu ser tillbaka på din debut med facit i hand, finns det något du skulle ha gjort annorlunda?
– Ja, jag skulle ha anlitat en egen korrekturläsare, det var bedrövligt i början …
Vilka råd skulle du vilja ge till aspirerande författare?
– Var beredd att jobba hårt. Stå ut med ditt eget sällskap. Och stå stadigt med det där fingret i luften!
FAKTA
Namn: Denise Rudberg.
Ålder: 47 år.
Bor: I Stockholm med sambo och två barn.
Debuterade: År 2000 med Väninnan (Fischer förlag).
Aktuell med: De sju som såg (utkom oktober 2017 på Bokförlaget Forum) och Utan att släppa taget (skriven tillsammans med Hugo Rehnberg, utkom november 2017 på Lind & Co).
Text: Anna von Friesen
3. Reidar Jönsson:
“Nästan ett halvt sekel efter debuten,
minns jag det som igår”
Reidar är djupt förknippad med sin storslagna succé om tioåriga Ingemar Johanssons uppväxt. Men romanen Mitt liv som hund är verkligen inte allt man behöver veta om honom. Ur den glödande pennan har det kommit oerhört mycket annat och här berättar han om hur allt började. Och om vad som hände efter genombrottet.
Vägen fram till den första boken kan se ut på tusen sätt och vid debuten vet man som författare inte heller åt vilket håll vägen svänger. Kanske kommer man inte längre än så. En del skriver sin första bok och sedan är det över. Andra fortsätter i ett halvt decennium och skapar sig en lång och framgångsrik karriär. Reidar Jönsson är en av de sistnämnda och vi träffade honom för en kort intervju om ett skrivande liv.
Han är idag 73 år fyllda och lika aktiv som någonsin. Det jag själv visste säkert var att han gjorde en hejdundrande succé med Mitt liv som hund, och att han sedan fortsatt på den litterära banan. Nyfiken undrade jag så klart hur han kom igång och fick till den där första romanen.
– Jag var strax över tjugo när jag började skriva mer aktivt, säger Reidar. Det var sextiotal. Jag hade arbetat till sjöss under flera år och hade ingen som helst kontakt med den litterära världen. Däremot hade jag läst enormt mycket under flera år.
Efter att ha varit hemma ett tag fick Reidar plötsligt för sig att han kanske borde göra lumpen. Han skrev till flottan och undrade varför han inte blivit inkallad. Hade de tappat bort honom? Vilket han så klart visste att de hade gjort, precis som skolväsendet.
– Jag hade jobbat sedan jag var 14, bland annat till sjöss, och flugit under radarn under alla år, säger Reidar. Men nu blev jag inkallad till värnplikt.
Under den här tiden fortsatte han skriva och det ledde till att han mötte Kerstin Hallén. En kontakt som han ser tillbaka på med glädje. Han till och med säger att det var Kerstin Halléns förtjänst att han inte gav upp den litterära banan och fortsatte skriva. Hon var redaktör för en skönlitterär sida i tidningen VI och uppmuntrade honom mycket. Tog in hans texter och skrev till honom. Då var det mycket poesi och noveller.
Och Kerstin skickade också runt honom på olika fackföreningstidningar för att sälja sina noveller. Det var på så sätt de långsamt blev vänner. Faktum är att Reidar nämner henne som sin viktigaste mentor, och en person som fanns där tills hon gick bort 2012.
– Hon hann precis läsa min Hundens paradis, säger Reidar. Hon var genom alla år den första viktiga läsaren av mina manus. Det var alltid hon och ingen annan. Hon var en fantastisk människa.
En författarkarriär inleds trots arbetsförmedlingens motvärn
Resten av vägen mot publicering var inte spikrak, trots att han fått uppmuntran och stöd. Han beskriver själv händelserna innan den första boken som en roman i sig, och kanske ligger det något i det. Han träffade en tjej efter värnplikten, och de fick barn. Reidar blev då något så ovanligt som en tidig hemmapappa på sextiotalet när tjejen skulle läsa vidare.
– Inga problem tänkte jag, säger Reidar. Klart jag skulle kunna bolla skrivandet med barnpassandet och letandet efter ett förlag till boken jag skrev på. Och det gick faktiskt hur bra som helst, mest eftersom jag var lite aningslös och bara satsade på att göra alltihop.
Han var vid den tiden inspirerad av den nya franska vågen och Michel Butors experimenterande med tid, form och innehåll. Resultatet blev boken Endast för vita, som Reidar kallar för en svårläst roman om rasism och våld i länderna han besökt när han jobbade på sjön.
– Jag ville skildra ett liberalt samvete som inte kunde ta ställning och därför bröt samman, säger han. Det var utgångspunkten.
När sista ordet var skrivet uppstod nästa utmaning. Han hade inga relationer till de svenska förlagen och började därför med att skicka in texten till Bonniers. De var positiva på det hela stora, men hade en enda invändning som gjorde att de tackade nej. De tyckte att boken föll samman på slutet, vilket också var meningen, men inte något som föll dem i smaken.
– Fast jag gillade just den där meningen de skrivit om att boken faller samman, så jag snodde den och lade till i följebrevet jag skickade till Norstedts, säger Reidar. Sedan höll jag tummarna och väntade.
Under tiden bodde han kvar i Kristinehamn, då som arbetslös. Han gick till arbetsförmedlingen och träffade en handläggare, som sa sig vara en gammal radikal från Ådalen. Redan under första mötet gjorde han klart för Reidar att han måste läsa på universitetet för att komma vidare.
– Visst, sa jag och funderade inte över vad det innebar, säger Reidar. Som ett led i det där blev jag skickad till Örebro för att göra ett psykologiskt test, som skulle avgöra vad jag hade fallenhet för. Jag ville bli konstnär och det hade jag sagt till mannen på arbetsförmedlingen.
Under sommaren jobbade han som bogserbåtskapten. Men sedan hörde plötsligt arbetsförmedlingen av sig om det psykologiska testet. Det visade i praktiken att han inte hade någon läggning för konstnärligt arbete alls och det var också vad de sa till honom. De erbjöd honom jobb på däckföretaget Goodyear.
– Veckan innan hade jag fått ett kontrakt från Norstedts i min hand, säger Reidar. Jag sa inget om det till dem på arbetsförmedlingen, men jag var både förbannat arg och stolt. Meningen med det psykologiska testet var förstås att driva människor mot att bli arbetare hellre än konstnärer.
Första boken som en matematisk formel
Än idag ser Reidar sin första bok som en matematisk beräkning. Enligt formeln går det alltså att plocka isär hela boken, bit för bit. Och, som Reidar säger, så har han fortsatt arbeta med tid och rum i sina verk. Som strukturer som antingen stödjer berättelsen eller motarbetar den. Ibland blir det ett problem, eftersom han ser att han gör det svårare än det är.
När Endast för vita släpptes började väntan på recensionerna, som var övervägande positiva. Boken bemöttes med respekt, även om den låg långt bortom den arbetarförfattare Reidar ibland beskrevs som.
Och trots den positiva inledningen på författargärningen, så blev han inte immun mot recensioner. Precis som de flesta andra kände han länge att det var nervöst med kritiken och insåg efter ett tag att det var på grund av att böckerna var så hårt knutna till honom själv som människa.
– Jag har en väldigt narcissistisk grundton som kommer av att jag inte blev sedd som barn, säger Reidar. När jag fick en negativ recension kändes det som om jag försvann och inte var värd något. Men det har jag långsamt arbetat bort genom åren, genom teaterarbete och fackligt arbete i dramatikerförbundet och författarförbundet. Bland annat.
När Mitt liv som hund sedan kom flera år senare var Reidar säker på att den skulle bli en framgång. Han till och med sa till kontakterna på Norstedts att boken hade blivit en världssuccé om den skrivits på engelska.
Förutspådde han nästan framtiden? Ja, faktiskt. Romanen kom att säljas till Farrar & Straus där den blev en enorm framgång. Folk älskade boken lika mycket som filmen och plötsligt var Reidar en världskändis.
– Då hade jag flyttat till Frankrike för att skriva, säger han. Där skrev jag uppföljaren En hund begraven. Sedan fortsatte jag till USA när jag träffade en ny tjej, men det var mitt livs största misstag att försöka skriva manus där borta. Jag har aldrig mött så mycket avundsjuka som författare som jag gjorde under den tiden. Det var svårt. Jag tog illa vid mig.
Han skrev filmmanus på engelska och säger själv att det var en stor ansträngning att bli “lika bra” som alla andra. Det var så han såg på det – bara för att han hade haft en stor hit med Mitt liv som hund, så kände han sig inte som en fulländad författare. Han ville bli bättre och tog erfarenheterna efter succén som en sorts betald författarskola där han kunde lära sig nya saker.
– Jag tänkte hela tiden att jag skulle bli en bra författare när jag var 50, säger Reidar. Att jag på något sätt skulle ha nått fram då. Att det skulle ske senare. Men det var dyrt att leva i Los Angeles och pengarna försvann fort. Jag visste inte riktigt vad jag borde göra och skrev en novellsamling och en roman. Det borde jag tydligen inte ha gjort.
Flera irriterade röster hördes från Sverige om att han lagt sig till med maner och anpassat sig efter Hollywood. En del påstod också att han antagligen låg vid poolen och komponerade sina verk nu för tiden. Utan skärpa. Det var inte rolig kritik och den tog hårt på honom.
– Jag gjorde det enda logiska draget jag kunde komma på och flyttade hem för att inte förlora det svenska språket, säger Reidar. Sedan blev det som det blev. Min sambo fick cancer och jag prioriterade om livet. Så var det under många av åren som följde och efterhand har jag insett att mitt skrivande har styrts av de tre k-na: klass, kvinnor och kapital.
Det sistnämnda avgör ständigt hur lång tid han kan unna sig själv att lägga på nästa roman – hur mycket tid har han råd med? Ett dilemma som så många författare dras med, oavsett succéer och dalar i karriären.
Nu för tiden är det viktigt för honom att få vara själv så mycket som möjligt och han lever så isolerat han kan. Det känns som en styrka att trivas för sig själv, säger han flera gånger. Och att försörja sig själv som kritiker vill han inte, när han nu är författare på litteraturens spelplan. Det skulle kännas fel.
– Jag är fortfarande den där lille grabben som rymde från folkskolan, säger han. Den dyslektiske ynglingen som jämt fick BC i svenska, men som nu älskar att nästan kunna stava och få se sina böcker komma i tryck.
Den där sista repliken beskriver människan och författaren Reidar på ett bra sätt. Men han är snabb med att göra ett tillägg:
– Allt som inte har med skrivandet att göra är bara utanpåverk, och saker som vårt lands sista autodidakt inte bryr sig så mycket om.
Text: Conny Palmkvist
4. Andersson och Ivarsson: Författarparet som hittade skrivargnistan – och kärleken
Johan Andersson och Kerstin Ivarsson möttes för många år sedan på samma arbetsplats. Nu har de inte bara släppt sin gemensamma deckardebut Råttan – under skrivprocessen blev de även ett par.
Kerstin Ivarsson och Johan Andersson var gamla kollegor från Arbetsförmedlingen. Båda hade gått vidare till andra yrken, Kerstin som läkare och Johan som polis. Men författardrömmen (eller ödet?) skulle föra dem tillsammans på mer än ett sätt.
– När jag arbetade som polis var det som om alla pusselbitar föll på plats. Jag fick möta en värld där verkligheten överträffade fantasin. Det blev en bra utgångspunkt till att förverkliga min dröm att skriva en deckare som samtidigt skulle skildra vår samtid, berättar Johan.
Av en slump hängde han med ut en kväll för att ta en öl med några gamla chefskollegor från Arbetsförmedlingen. En av dessa var Kerstin. Johan tog modet till sig och berättade för henne att det vore häftigt att skriva en deckare som utspelade sig på just Arbetsförmedlingen.
– Jag måste erkänna att jag tyckte idén lät jätteknäpp när jag först hörde den, säger Kerstin. En deckare som utspelar sig på Arbetsförmedlingen? Kan det funka? Men efter några dagars bearbetning gick min fantasi igång och efter ett par möten med Johan var jag helt såld på idén.
Kerstin säger att hon alltid har skrivit mycket och väntat på en knuff som skulle få henne att nå hela vägen fram till en färdig roman. “Knuffen” bestod i det här fallet av Johan och hans idé.
– Råttan hade inte gått att skriva själv, menar Johan. Kerstin delar samma erfarenheter som jag från den offentliga sektorn. Vi har båda varit chefer och tjänstemän på Arbetsförmedlingen och sedan valt att gå vidare. Båda har gjort en speciell resa samtidigt som vi delar samma värderingar och önskan om ett rättvist samhälle. Vi delar också samma humor och intresse för människor. Dessutom älskar jag Kerstins rappa och smarta skrivspråk.
När de satte igång att skriva var de båda helt oskolade författare. Kerstin berättar:
– Vi var varandras coacher genom projektet. Vi kompletterar varandra väldigt väl, Johan är idésprutan och jag är skrivarnörden. Johan kan det polisiära och jag älskar att fördjupa mig i udda miljöer och personligheter.
Historien byggdes upp genom möten med många gula lappar och små och stora infall som författarna delgav varandra när de sågs eller över mejl och telefon. De gjorde ett synopsis som fylldes på efter hand och som reviderades igen och igen.
– Historien fick ett eget liv och växte fram, ibland lite av sig själv kändes det som. Ibland blev vi tvungna att sätta oss och skriva för vi ville så gärna själva veta vad som skulle hända härnäst, säger Kerstin med ett skratt.
Johan håller med.
– Ja, historien blev till ett eget monster. Vi använde oss också av en grupp referensläsare på åtta personer under skrivprocessen, allt från en språkvetare till min 90-åriga farmor.
Utgivning och marknadsföring
Boken Råttan som kom ut i maj 2017 på Blue Publishing är en thriller som utspelar sig i Malmös undre värld och handlar om organiserad brottslighet bortom myndigheternas kontroll. Det är en fiktiv historia, men bygger på verkliga händelser.
– Vi ville skildra ett slags Malmö noir, det mörkaste av mörka, helt utan förskönande omskrivningar, säger Kerstin.
Som inspiration nämner de Jens Lapidus, och Johan tillägger att filmen Pusher var en lika stor förebild i processen som olika författare.
– Pusher gör inga omsvängningar utan är rak, hård reality-action, det inspirerade oss mycket i skrivandet.
Hur hittade och valde ni förlag?
– Det är verkligen inte lätt att få en debutroman publicerad, säger Kerstin och berättar att hon nyligen hörde talas om en fransk nobelpristagare av äldre datum vars texter skickades under pseudonym till olika förlag nu några decennier senare. En del förlag refuserade honom, och resten av förlagen svarade inte ens.
– När vi förstod att det skulle bli en dryg kamp att hitta ett förlag med stora muskler sökte vi oss till de mindre oberoende förlagen där vi själva också hade större valfrihet, säger Johan. Efter ett bra möte med Blue Publishing kände vi att det här förlaget passade oss. Det har varit korta och snabba kommunikationsvägar under hela processen. Vi har haft en bra dialog både kring det konstnärliga och kommersiella.
Efter utgivningen i maj 2017 har det varit bråda dagar för Kerstin och Johan. De har haft tre lyckade releasefester och figurerat i radio och på tv. Författarna har intervjuats av en rad tidningar, allt från Sydsvenskan till Arbetsförmedlingens personaltidning. Råttan blev även recenserad i Aftonbladet.
– Dessutom har vi haft turen att få komma ut och föreläsa i olika sammanhang på temat i boken, brott mot välfärden. Vi har fått ta emot en hel del läsarreaktioner via sociala medier där vi marknadsfört boken, och vi har träffat läsare och potentiella läsare på Bokmässan i Göteborg, där vi båda var för första gången i höstas, säger Kerstin.
Om man tittar på allt arbete som debuten har inneburit, var det ungefär som ni hade väntat er?
– På något sätt känns det som att skrivandet har varit det enklaste, medan allt arbete efter att boken släpptes har varit både den intensivaste och tuffaste perioden, säger Johan.
Kerstin menar att de nog egentligen inte visste vad de skulle förvänta sig, som debutanter har de till vardags sina liv helt utanför bokbranschen. Nu har de fått svart på vitt att en sådan här process inte är lätt och kräver mycket arbete. Man kan älska att sitta och skriva men man måste också prata om sin bok, klara av att se sig själv i rollen som författare för att ta manuset vidare ända ut i händerna på läsarna.
– För egen del tycker jag att allt jobb har varit värt det, själva arbetet har varit en del av resan och inte känts tungt utan roligt och givande, säger Kerstin. Och så har jag fått lov att hänga mycket med en viss person som jag bara älskar att hänga med …
Samarbetet tog en oväntad vändning
Det låter nästan i sig som fiktion, men när boken Råttan började ta form var Kerstin och Johan bara gamla kollegor och vänner. Innan boken var färdigskriven hade det utvecklats till något mer.
– Utan boken hade vi kanske aldrig blivit ett par och vår historia är som ett bokmanus i sig självt, säger Johan.
Han berättar att de arbetade extremt disciplinerat under de fyra år det tog att skriva boken och hade korta, effektiva möten med stort fokus på historien och skrivandet. Johan minns hur roligt de hade under dessa möten, hur de skrattade och snabbt fann varandra i diskussionerna. De var alltid dedikerade skrivandet och pratade aldrig privatliv.
– Det var först när boken var klar och vi hade ett förlag på gång som vi satte oss ner med varsin falafel i handen på Norra Grängesbergsgatan i Malmö. Det var när vi började prata om annat än boken som jag insåg att jag hade mitt livs kärlek framför mig, säger Johan.
Kerstin fyller i:
– Jag kunde inte tänka mig annat än att Johan hade ett perfekt liv, och såg honom aldrig som något annat än en partner i skrivandet under tiden vill höll på med boken. Men så kom tillfället då vi verkligen pratade med varandra, där mitt i stimmet i Malmö, och jag kände att den här mannen var min själsfrände. Det kändes så fint att inleda en relation med den största av prövningar redan avklarad.
Johans och Kerstins tips till andra debutanter är att man som författare ska gräva där man står, våga beskriva de miljöer man lever och verkar i. Man ska våga ge sig hän i berättandet och inte vara för taktisk. Dessutom ska man våga sikta högt och tro på sitt skrivande. Ett annat råd för att komma i hamn är att skriva tillsammans med någon annan.
– Utan Johan hade jag inte kommit i mål med en hel roman, säger Kerstin. Vi har peppat varandra, hjälpt oss själva att hålla i och fortsätta fast tiden nästan inte funnits.
Har ni fler böcker på gång?
– Ja, vi bara längtar till att få utrymme i våra liv att köra igång!
Text: Anna von Friesen
5. Att göra succé som debutant är ingen garanti för en fortsatt framgång som författare
En färgsprakande miljonsuccé är kanske inte alltid den bästa vägen för en författare Conny Palmkvist funderar kring hur olika det kan se ut för författarna som kommer ut med sina första böcker och hur illa en framgång faktiskt kan sluta.
Nå, hur är det då för de som debuterar? Egentligen?
Vi får nog börja från början.
Den okände författaren sitter ibland i hela sitt liv och skriver på olika manus. Bok efter bok, från pärm till pärm. En del av dem går upp två timmar tidigare varje morgon och nedtecknar sedan disciplinerat sina ord fram tills dess att de måste gå till det där andra jobbet. Arbetet man har tagit för brödfödan. Ja, ni vet – det riktiga yrket, så att säga.
Det som utmärker många av de skribenterna är den obändiga viljan, som ibland stannar kvar långt in i ålderdomen. När allt utom orden grånat. Kanske började de redan som tonåringar att gömma poesi under sängen och rycka loss brottstycken ur livet för att skriva om dem till dramatiska berättelser, och fortsatte sedan av bara farten.
Sextio år senare är de fortfarande igång med att sortera lösblad och skriva varje dag.
De vägrar ge upp, trots att ingen visar dem något intresse och de standardiserade svaren från förlagen numera ligger i en hög som är tjockare än bibeln. Ja, ibland sneglar författarna på den där högen, men oftast låtsas de om att den inte finns där. De är alltför upptagna med att fortsätta på nästa manus, som de i djupet av hjärtat vet kommer att bli deras genombrott hos den där kända förläggaren. För någon gång måste det hända.
Det är lite av en opublicerad författares sjuka att man alltid känner sig förfördelad och orättvist betraktade från förlagen. Hur kan de inte se hur bra man är?
Man har ju faktiskt skrivit i nästan sextio år …
Vid en första anblick känns ett sådant öde nästan exotiskt. Men man ska vara krass är det väl precis så där det ser ut för de flesta av de aspirerande författarna i ett land som Sverige – högst tre eller fyra per tusen manus väljs ut för publicering hos de stora förlagen varje år. Tre promille, alltså. Sug på den karamellen. Det är ett försvinnande litet antal debutanter när man slår ut siffran på hela den grupp som sitter och skriver i lönndom minst ett par gånger i veckan, och som hoppas på att bli utgivna. Som ser sig själv som författare i hjärtat, men ännu inte lyckats förvärva drömmen.
Frågan vi egentligen borde ställa oss är så klart varför de fortsätter. Och det svaret är kanske enklare än det kan förefalla vid en första anblick.
De brinner för vad de gör. Älskar orden. Texten. Flytet och kampen med att få till ett flöde från början till slut. Och det som verkligen lockar på dem likt den där gyllene hinken vid regnbågens slut är så klart tanken på att bli antagna och få debutera.
Bara man blir publicerad kommer allting att bli bättre
Är det något man är helt säker på som aspirerande författare så är det att en debut kommer att lösa alla världens problem och för evigt sätta ens namn på de guldpläterade gatstenarna längs de litterära gatorna i världens huvudstäder. Exakt varför det där ska ske bara för att man blir publicerad har man kanske inte alltid funderat igenom så noga (jag vet att jag inte gjorde det), men visst ser man en boulevard av glamour där det regnar pengar från himlen. Tidningar som ringer dygnet runt. Tv-program också.
Och när man ser den där framtidsbilden av sig själv, på samma gyllene boulevard, ser man också hur man själv fortsatt skriva år efter år efter år … med samma succé, givetvis.
Nå, men om vi då går så långt som att vi köper tesen att du som författare en dag blir utgiven och en eftermiddag skakande av glädje håller din första roman i handen, kan vi då utgå från att din bana mot stjärnorna är utstakad?
Nja, jag vill inte vara en sur fis. Men. Nej, tyvärr inte. Många författare lägger faktiskt ner sin karriär helt och hållet och skriver inte fler böcker efter den där allra första, oavsett vilket genomslag de får med debuten. Det finns så mycket annat som påverkar.
Att debutera blir inte alltid en räddare i nöden
Ett av de mest kända exemplen är J.D. Salinger. Han skrev sin Räddare i nöden och fångade upp en hel generation av unga män genom att sätta fingret på känslan i att vara på drift i början av livet. Att växa upp, att ha ångest. Att genomskåda vuxenvärlden. När boken släpptes 1951 hade han redan fått ett par noveller publicerade i stora tidningar och skulle fortsätta leverera noveller några år till, men han kom aldrig tillbaka till romanskrivandet. Ingen ägnade heller hans andra verk särskilt stor uppmärksamhet och när man nuförtiden ska iscensätta en ensamvarg till författare, så utgår man allt som oftast ifrån just Salinger.
Men vad hände då? En del säger att han inte tålde uppmärksamheten, andra säger att den skrämde honom. Många påstår att han inte tyckte att det offentliga rummet var något för en arbetande författare och därför drog sig undan – och att det förklarar varför han levde i skuggorna resten av livet, folkskygg. Faktum är att han byggde en mur runt huset. Han köpte en vakthund och bad förlaget ta bort hans bild från samtliga nytryck av Räddaren i nöden. Just det där säger kanske inte mycket om varför han inte skrev fler romaner, men klart är att livet hann ikapp honom. Han gillade hantverket, men inte uppmärksamheten.
Efter Salingers död sa vännen Jean Miller att författaren varit en person som ville lyssna på människorna runt sig, men att han också varit någon som drabbats hårt av sin tjänstgöring under andra världskriget. Hon menade i en intervju med CBS att kriget var den motor som drev alla hans berättelser, mer eller mindre.
“Det är fascinerande”, sa hon. “Kriget gjorde honom till en stor författare, men bröt samtidigt ner honom som människa.”
Säkert ligger sanningen om att det inte blev fler böcker mellan krigsskadan och hans folkskygga sinne. Jag tror att han hade hållit med Doris Lessing som bara några månader efter att hon fått Nobelpriset sa att utmärkelsen varit “en jävla katastrof” för hennes skrivande. På flera sätt. Hon tyckte att hon var gammal och inte hade tillräckligt med energi både till att författa och ge intervjuer i tv-sofforna. I slutänden var det skrivandet som fick stryka på foten. Jag kan tänka mig att J.D. Salinger haft en själsfrände i henne.
Det omöjliga i att ångra en redan publicerad roman
Den där berömmelsen som många önskar sig innan den första boken kommit ut kan alltså vara något som biter ifrån rejält.
Ibland kan det gå så långt att en författare börjar hata sitt första verk och helst vill slippa se det. Anledningarna varierar, men en skribent som Stephen King har bättre anledning än det flesta. När han skulle introducera sin pseudonym Richard Bachman lät han alter egot debutera med romanen Raseri, som handlar om en ung man som tar med sig vapen till sin skola och där tar elever och lärare gisslan. Det är en blodig historia som senare kom att bli verklighet, igen och igen. När polisen lyckats knyta boken till fyra olika skolskjutningar i USA orkade Stephen King inte längre utan bad sitt förlag dra tillbaka boken. Numera vill han inte ha med den att göra. Sett ur vårt perspektiv kan man naturligtvis inte veta sådana saker innan man släpper en bok, och man kan inte heller ta ansvar för vad folk gör när de läst den. Men det egna samvetet är dock något helt annat och det får man bära på.
Åter igen finns här en parallell till författaren vi nämnde tidigare: J.D. Salinger. Också han fick problem efter sin bok. Betänk att John Lennons mördare bar på just Salingers bok när han sköt den fine musikikonen utanför dennes hem i New York.
Nej, det är inte ovanligt att man ångrar sin bok. Tänk på att en författare som Peter Benchley, vars första roman var numera klassiska Hajen, kom att bli en stor sorg för honom under hela livet sedan. Varför? Efter filmatiseringen av samma bok bredde en otrolig hajskräck ut sig över världen och det var inte alls det han önskat sig. Det sällsynta rovdjuret blev nu jagat än hårdare och eftersom alla tyckte så illa om dem efter filmen, så dröjde det innan miljögrupper opponerade sig. Faktum är att Benchley senare ägnat mycket tid åt att skydda hajen som varelse, inte minst vithajen som han gjort till mördare i sin egen bok.
Hajar du?
Man vet aldrig vad som kommer att ske, men måste så klart chansa ändå. Så klart ska vi inte måla fan på väggen, men kanske bör vi blanda lite klarsyn i drinken som serveras på det där sporadiskt besökta release-kalaset på ortens halvstora restaurang. Vi ska tänka stort, tänka vackert och komma ihåg varför vi egentligen sitter där med pennan i handen mellan två och fyra på natten bara för att vi vaknat med en god idé till en ny bok.
En nykter syn på förutsättningarna gör oss till gladare författare
Hur vi än vrider och vänder på det är det rimligt att säga att vi bör vara lite försiktiga med ord som succédebut och blockbuster. Kul, javisst. Men ett måste? Nej, absolut inte.
Det finns alltid två sidor av ett mynt och en författarkarriär kan ibland vara längre än ett halvt sekel och mycket kan förändras i våra liv. Tänk på att en författare som A.A. Milne skrev och skrev efter sin debut, som var en roman för vuxna, men inte gjorde succé förrän många år senare och då med en barnbok han kom att hata. Jo, det är sant. Han avskydde Nalle Puh, eftersom boken tog allt fokus från hans långa litterära gärning och helt överskuggade vad han mer gjort i livet. Vilken sorg det måste varit.
Genombrottet kom, men förtog helt glädjen när han blev känd för fel bok.
Uppmärksamheten smittade inte alls av sig på hans gamla debut, eller allt han skrivit efter den, och det mesta av de verken är numera något för de riktigt inbitna fansen.
Längs samma mulna stig möter vi även Anthony Burgess, som idag mest är känd för sitt verk A Clockwork Orange. Han påstod själv att han skrivit succén under bara tre korta veckor och att han egentligen hatade filmatiseringen mer än boken i sig själv, men det spelade i slutänden mindre roll. Faktum kvarstod: Den första boken överskuggade allt annan han försökte göra. Och tiden gav honom ingen respit.
Sverige är kanske inte så annorlunda, trots allt …
Utöver alla dessa exempel har vi de svenska debutanterna som ploppar upp likt blyga svampar ur jorden och försöker göra sig hörda. I ett radioprogram på P1 under 2005 hade man samlat ihop årets alla debutanter i en hög och skulle sedan diskutera vilka av dem som hade en chans att skapa sig en karriär.
Jag minns namnen och jag minns vilka journalisterna var, men de hade inte rätt i en enda sak de sa. Inga av författarna de pratade om som stora framtidslöften är idag särskilt aktiva – däremot har några av de som lades i högen för “sånt som borde refuserats långt innan publicering”, gjort sig ett respekterat namn och hittat en positionering i branschen.
Vem bestämmer vad och varför blir det som det blir?
Litteraturens ödesgudar är svårflörtade.
Trillar du ner bland guld och gröna skogar i debuten, så gör det säkert inte ont. Men om du inte gör det, så är livet inte slut för det. Det har gått lika jädra illa för många av de som gjort succé, som för de som inte gjort det. Fördelen med att debutera lite stillsamt blir däremot kanske tydligare när du sitter där med datorn framför dig och inte behöver känna att du ska leva upp till kraven från en miljonsäljande förstabok.
Det handlar kanske om perspektiv, om att veta vad man vill.
Eller vad man inte vill.
J.D. Salinger var säkert inte en väldigt olycklig sate varje dag under resten av sitt liv efter den där storstilade debuten, men han kunde säkert varit utan Räddaren i nöden om du frågat honom. Han hatade uppmärksamheten. Det han ville var att få skriva. Inget mer. Men långt innan han gjort den där första succén, när han var soldat i kriget och när han som liten grabb drömde om framtiden, då trodde han att det var succé han ville göra. Han ville bli berömd och respekterad för sina litterära verk.
Ack, som han missbedömde sig själv. Det var ju bara orden som räknades.
Att kunna sätta dem på pränt.
Känslan i pennans rörelse.
Ordens förtjusning.
Det enda pengarna och framgången gjorde var att han inte kunde fortsätta njuta av det han älskade mest i hela världen.
Det där är faktiskt något att tänka på som skribent varje gång man påbörjar ett nytt projekt. Vilken sorts författare är du? Är du typen som ska sälja en miljon böcker, eller är du nöjd med fina recensioner som ger dig åtminstone mat på bordet? Nästan automatiskt tror alla sig vara det förstnämnda, men jag är inte så säker på att den vägen alltid är rätt.
Kanske ska du inte ens bli publicerad utan bara skriva för att du älskar det?
Om den känslan verkar absurd i sin dumhet, så tänk på J.D. Salinger som hade en enda stor stund och sedan fick lida för det hela livet.
True story, som man säger.
Vi ses bland orden.
Text: Conny Palmkvist
6. (Nästan) alla debutanter i januari 2018
Hur många debutböcker ges ut varje månad? Det har inte funnits någon riktigt bra översikt på detta. Men Boktugg har uppmanat både förlag och egenutgivare att anmäla sina titlar till vår lista. Så detta är den mest kompletta och vi hoppas att kommande månads listor blir än mer kompletta.
Erik Vernersson Kroppsspråk, döda (Albert Bonniers förlag), utk: 2018-01-04
Marcus Osin Hur långt kan man gå? (Nestor förlag), utk: 2018-01-05
Nino Mick Tjugofemtusen kilometer nervtrådar (Norstedts), utk: 2018-01-11
Sheena Kamal De som försvann (HarperCollins), utk: 2018-01-16
Ina Rosvall Harungen (Albert Bonniers förlag), utk: 2018-01-16
Siri Helle Bränn alla broar (Louise Bäckelin Förlag), utk: 2018-01-19
Åsa Ringdahl Det handlar om oss (Hoi förlag), utk: 2018-01-21
Yolanda Bohm Ikon (Brombergs), utk: 2018-01-24
Rafael Donner Människan är ett känsligt djur (Förlaget), utk: 2018-01-26
Wera Von Essen En debutants dagbok (Modernista), utk: 2018-01-26
Siv Jansson Petter och Eugenia (Bokförlaget K&R AB), utk: 2018-01-28
Ted Radgren La Expedicion, America del Sur (Bokförlaget K&R AB), utk: 2018-01-28
Sabinha Lagoun Koreografi (Venaröd Förlag), utk: 2018-01-29
Lin Jansson Ragga som du shoppar (Bokförlaget Forum), utk: 2018-01-31
Saknar du en debutant på listan? Kontakta oss på tips@boktugg.se med debutantens namn, titel, ISBN, förlag och utgivningsdatum så kan vi uppdatera listan ovan. Och glöm inte heller tipsa om kommande månads debutanter.
En uppdaterad version av Debutantlistan för januari 2018 kan du hitta här på Boktuggs webbplats.
7. Debutantporträtt: Maria Nil tar läsaren med på en resa genom inre känslotillstånd
(SPONSRAD ARTIKEL)
I länder bortom illamående av författaren Maria Nil är ett nära porträtt av känslolivets känningar när man har bipolärt syndrom.
I boken I länder bortom illamående beskriver författaren Maria Nil hur det är att befinna sig i olika inre känslotillstånd, liknade vid de platser som hon i boken kallar för Länder. Illustrerad av ett 70-tal bilder som Maria målat får läsaren följa med på reseskildringar av de olika länderna som alla är berättelser förankrade i Marias egna upplevelser. Genomgående gestaltas historierna ömsom i faktaliknande beskrivningar, ömsom genom olika karaktärer och språket skiftar mellan poetiskt, informativt och drömskt.
I grunden är Maria både kreatör och författare, undervisar i teckning och har förutom skrivandet målat i hela sitt liv. I boken I länder bortom illamående berättar hon inifrån och ut om sitt perspektiv på livets känslor, dem som vi alla bär med oss inombords i större eller mindre utsträckning. Att hon valt att blotta sitt inre hänger ihop med hennes kreativitet och önskan om att uttrycka hur det är att känna mycket i tvära kast.
– Jag har en bipolär diagnos sedan 4–5 år tillbaka och det har färgat mitt liv ända sedan jag var tonåring, säger Maria. Både skrivandet och målandet är min identitet och när jag tittade igenom gamla bilder till boken var det så mycket som blev så tydligt att jag tänkte: “Har jag målat den här boken innan jag skrev den?”
Texterna i boken var från början fragment som Maria sammanfogat under det två år långa arbetet med boken.
– Som läsare måste man ha en viss föreställningsförmåga för allt i boken är inte grundat i verkligheten, säger Maria. Men samtidigt finns alla dessa länder hos alla människor även om vissa är mer ovanliga. Flera böcker som handlar om bipolära känslor beskriver de olika tillstånden utifrån men jag har skrivit boken tvärtom och berättar om dem inifrån.
I samband med att Maria fick den bipolära diagnosen började hon äta medicin för att kapa bipolaritetens högsta toppar och djupaste dalar. Tidigare hade hon använt manin som bränsle i den kreativa processen och tyckt att det var depressionerna som var det onormala.
– Det finns olika sätt att vara bipolär på men jag vill trycka på att man har bipolärt syndrom, man är inte bipolär, säger Maria. Jag har alltid gjort, skrivit och målat och människor har frågat mig hur sjutton jag hunnit med att göra så mycket. Då har jag bara tänkt “Vadå?“, för det har varit verkligheten för mig. Det är så att efter ett tag ramlar man igenom för man orkar inte. Medicinen har hjälpt mig så att det blir en utjämning mellan de två delarna, den håller mig på mattan så att säga.
Precis som bokens berättelser rör vid olika sorters känslor har processen att skriva den pågått i olika sinnesstämningar. Ibland har Maria fått plocka fram känslorna för att känna dem inför skrivandet, exempelvis minnena från när hon fick veta att hennes nyfödde son hade en hjärnskada, vilket hon tänkte på när hon skrev om Sorgslätterna.
I Länder Bortom Illamående
- Förlag: Vulkan
- Format: Pocket
- Språk: Svenska
- Utgiven: 2017-11-21
- ISBN: 9789163937569
KÖP PÅ ADLIBRIS – KÖP PÅ BOKUS
Att befinna sig så nära sig själv och sitt liv i skrivandet har gett Maria en känsla av frihet och eskapism men samtidigt petat i rädslan för sårbarheten som kommer fram när man blottar sitt inre.
– Jag skulle säga att det varit som katarsis – helt befriande, säger Maria. Däremot var det läskigt att ge sig ut och berätta om boken när den skulle ut. Det var bara några stycken, kanske tio personer som visste om det innan. Men reaktionen när jag gick ut med det har varit varm och jag har fått många kommentarer om att min öppenhet är modig.
Även om boken är konstnärlig och poetisk med liknelser och underförstådda strömmar handlar den om verkligheten. Mellan raderna sparkar Maria också lite på landstinget, som ett sätt att reagera och väcka uppmärksamheten kring det som inte fungerar.
– Jag har åsikter om psykvården, säger hon. Det är många som behöver hjälp som inte får det och jag tycker det är viktigt att ta upp även om jag inte skriver det rakt ut.
Med sitt annorlunda uttryck och sätt tror Maria att hennes bok är lite smalare och kräver lite mer av sin läsare än en del andra böcker. Hon ser sin självklara läsare i den som upplevt själens vinklar och vrår lite längre in och lite djupare ner eller i den som ska möta andra personer som gjort samma sak.
– Jag tror att den här boken kan vara viktig på utbildningar för människor som ska möta personer med denna problematik, säger Maria. Det finns redan spaltmeter om hur människans våndor ser ut men det finns mindre av dem som handlar om hur det känns, och det här är en sådan.
OM BOKEN
I boken “I Länder Bortom Illamående” har Maria Nil kombinerat sitt konstnärskap i bild och i text samtidigt som hon berättar om de upplevelser och erfarenheter som hennes liv har bjudit henne på.Bilderna och de hjälpare som finns i boken är de färdmedel som beskriver den resandes upplevelser. De illustrerar både känslan inombords och vad det tar sig för olika uttryck under besökarens vistelse och utresan därifrån.
I allvarliga ordalag, med ordlekar och fantasifulla irrvägar, berättar författaren hur djupgående känslor kan förvandla ett hjärta till sten, skaka sönder eller gå upp i atomer. Den berättar också om de personliga hjälpare som finns inom var och en och som i sina olika skepnader och med sina annorlunda förmågor kan göra så att resan blir något mer uthärdlig.
Det här är en bok om hur livet kan vara, och den tillägnas de som reser, eller har rest till de inre Länder där man med alla sina innestående krafter kämpar för att komma fram till den väg som leder därifrån.
På det minst smärtsamma sättet.
“Den här boken har berört mig otroligt mycket! Det har varit känslor av både glädje och leenden genom Marias förmåga att vända och vrida orden till nya betydelser. Men också blandat med sorg och smärta där vissa delar väckt minnen. Tillsammans med Marias vackra uttrycksfulla illustrationer är det här en bok värd att läsa och begrunda.“
Mayra Lundin, Falun