Att sätta fingret på det här med stil kan vara nästan ogörbart, men Conny gör ett försök att förklara hur du som författare lyckas särskilja dina böcker från mängden. En tydlig och stark röst kan rädda många projekt.
Man skriver mycket sällan om rösten. Man undviker det eftersom det är nästan omöjligt att på begränsad yta verkligen visa vad man talar om. Men vi måste ju ändå försöka, eftersom ämnet är själva grundstenen i romanskrivandet.
Ämnet blir som sagt abstrakt, eftersom det inte bara går att säga till någon att de ska titta på sin favoritbok och fundera över språket. Det säger oss ju ingenting.
Själva rösten är trots detta det första som läsaren möts av när hen slår upp den första sidan och börja läsa. På bara några få rader etableras en ton, en stämning, som sedan utgör ett obrytbart band mellan författaren och mottagaren.
Ur författarens synvinkel är det lite knivigare. Rösten är på ett sätt detta du hör inom dig, som pratar om vad karaktärerna utsätts för, men den är lika mycket en medvetenhet om att det finns en person ska betala pengar för romanen. Du väger alltså varje mening på ett annat sätt än när du skriver ett brev, och du får läsaren att känna något med det du skapar och orden du väljer.
[memberful does_not_have_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
För att läsa resten av artikeln (och många andra fyllda av skrivtips som gör dig till en bättre författare) …
PRENUMERERA
eller
LOGGA IN
[/memberful]
[memberful has_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
Skrivandet, eller texten, har alltså en känsla. Ett humör, som avspeglas i meningarnas längd, och valet av ord. En ton, kanske? Ja.
Rösten bibehålls sedan genom hela boken, som ett avtal mellan läsaren och författaren, och det är extra viktigt för din trovärdighet. Bryter du stilen blir läsaren förvirrad och det skapas ett avstånd mellan dig och hen. Du får aldrig svika karaktären eller stilen (exempel kommer längre ner).
För att verkligen gå på detaljnivå så kan man också säga att rösten består av fraseringar, meningsbyggnader, ordval, styckeindelning. Och även i det du kanske väljer att utelämna. Och därför hittar du så klart inte rösten bara sådär. Jag läste om en svensk författare som skrivit 1500 sidor till sin bok, som bara blev runt 350 sidor, för att hitta bokens stil och känsla. Det säger lite om insatsen.
Du hittar inte rösten på hjärtats yta, utan i botten av det. Sa någon annan.
Den kommer till dig när du brinner, och letar medvetet.
Det kan till och med innebära saker som din redaktör skulle varna dig för. Titta på Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, där han låter sin huvudroll vara helt och hållet stilistik genom att ge den svenska grammatiken svängrum och låta förortssvenskan bli stommen i boken. Det är fascinerande och storartat gjort.
Ett klassiskt exempel är också Räddaren i nöden, av J. D. Salinger. Där får vi genast ett perspektiv redan i inledningen, en ung person sneglar uppåt mot vuxenvärlden, men ser samtidigt ner på dess förljugenhet. Och tonen är lätt och ledig, och suger läsaren rakt in i boken.
För att undvika problem med rättigheter och sånt, så tar vi ett exempel ur min bok Tusen ord för allt, som släpptes på Brombergs 2009. Där ingår det flera olika karaktärer som alla fått sin egen röst, väldigt distinkt.
— Början exempel —
Johan
Vet du, Natasja, när jag steg upp i morse bad jag dig stanna hos mig och trots att du inte fanns där hörde jag hur du sa: »Johan, din gamle dumbom«, som om jag borde vetat bättre än att be dig om det omöjliga. Jag vände mig mot din tomma säng, oanvänd sedan månader. En övergiven möbel.
Jag skakade på huvudet och höjde rösten. Jag sa: »Nej, lämna mig inte«, men det var nog att gå för långt, för då skrattade du högt och såg på mig på samma sätt som man betraktar ett trotsigt barn. Du sa: »Men Johan, livet har ett slut. Allting har ett slut.« Jag mumlade fram det enda svar som kom för mig, trots att jag visste hur fel det var. »Minns du inte Kamenka? Minns du inte?« Du skakade på huvudet, och sedan, efter viss tvekan, sa du åt mig att jag skulle skynda mig till Solbacken i stället för att prata så mycket strunt. Det var ungefär då bilden av dig började suddas ut i kanterna och snart var du upplöst i den tystnad jag vant mig vid att gå omkring i.
Isaak
I alla fall. Jag är en stor gåta. Världens största. Det går inte att lösa mig och min hjärna är som ett kassaskåp som inte går att öppna. Fast nu ljuger jag otroligt mycket. Det fanns nämligen en person som förstod mig och som hade nycklar till låset om mina tankar. Alltså, han finns fortfarande, men han har hamnat i en konstig situation och blivit inkognito med hela världen. Precis som de hemliga agenterna under andra världskriget. I. N. K. O. G. N. I. T. O. Han är som bortblåst, min pappa. Man kan också säga att han gått upp i rök. I alla fall.
Han hade en sak i sig som kunde avslöja det glada och ledsna inuti människor som heter Isaak. Särskilt om den som heter Isaak är en meter och trettionio centimeter lång när han har strumporna på sig och är nästan lika lång när han inte har strumpor på sig. Jag vet inte exakt hur tjocka mina strumpor är, men jag vet att en del millimetrar kan vara väldigt viktiga.
Tänk bara på hur det hade gått om Elvis Presley hade varit lite längre när han trillade av toalettstolen efter sin värsta knarkning. Då hade han kanske slagit huvudet i dörren och väckt sin fru, om han nu hade någon fru, och i så fall hade hon kanske räddat honom. Då hade Elvis kanske inte varit död som en riktigt död person och fått träffa sin mamma Gladys Love Smith i himlen. Hon hette alltså kärlek i andranamn, vilket är otroligt snyggt om man gillar snygga saker.
I alla fall.
Johans brev till sig själv
Jag föddes på samma dag som Charlie Parker. Han föddes med en trumpet i handen. Med stora lungor. Han kallades The Bird. Jag vet inte vad jag tog med mig in i världen. Men jag tror att jag kom tomhänt. Jag vet inte om jag någonsin har haft ett smeknamn. Antagligen inte. Men jag föddes på samma dag som jazzens frälsare, en stor man. Det är alltid något. Jag kan också nynna de första tonerna i Lover Man (Oh, Where Can You Be).
Jag förorsakade min mor en utdragen förlossning. Hon talade aldrig om den, men hon hade kämpat en hel natt. Kämpat förtvivlat. I tårar. Det var den 29 augusti, 1920. En bit utanför Halmstad. Jag vet att min far sa att jag var en vacker påg i samma stund som han såg mig.
De exakta orden var: »Pågen är en grann påg. Ja.« Mor höll med. Älskade mig.
Vi hade tio grisar, tolv hästar och åkrar med allt som kunde växa, men som ibland inte gjorde det. Det var inte lätt, men vi levde och vi överlevde. Det fanns olycka och lycka.
Jag minns att jag ofta skrattade när jag var barn. Men det är i tårarna jag måste börja.
— Slut exempel —
Ser du hur de skiljer sig åt? Om jag börjat blanda deras stilar hur som helst med varandra hade vi bara haft en enda röra.
Det handlar alltså om att lyssna in sig på sin egen karaktärs röst, eller stil, och skapa ett porträtt som avspeglas i hur du väljer ord, flöde och så vidare.
Prova gärna själv, och försök skapa ett par olika karaktärer som får fritt spelrum.
Lycka till.
[/memberful]