Många säger att de har en bok inom sig, men det är ofta en missuppfattning. De flesta aspirerande författare behöver leta efter storyn. Men var lugn, Conny guidar dig sakta och säkert fram till det där första utkastet.
Frågan är förstås evig: Var börjar en bok? Var börjar en författare sin resa?
Det finns så klart flera möjliga ingångar till en historia, och rent skenbart verkar det sällan finnas några problem med att hitta historier för människorna jag möter. Det första folk säger när jag berättar att jag är författare har inte med mina böcker att göra. Snarare kommer ett klassiskt: ”Vet du, jag har alltid tänkt att jag har en bok inom mig. Jag har … en bok i huvudet.”
Och det är kanske sant, de tror de har fröet till en fin historia. Eller så inbillar de sig bara.
Jag tror nog på det senare. En god berättelse behöver liksom odlas fram. Av tusen och en ingredienser.
I verkligheten behöver vi leta efter berättelsen
De människor som jag känner väl och som kämpar med sin första bok, eller vet om att de är fullgoda skribenter och kan driva en berättelse, söker i själva verket just efter den där storyn som kan bära hela vägen.
”Jag vet bara inte vad jag ska skriva om”, säger de ofta.
Jag svarar på samma sätt varje gång.
”Börja med dig själv, ditt liv.”
I det som kan tyckas vara banalt och intetsägande för en snabb betraktare finns för den sökande författaren något att bygga vidare på.
Låt mig förklara: Jag har skrivit sedan jag var elva år gammal. Min lärare Sven Folkesson sa redan på högstadiet att jag var den största begåvning han sett när det gällde att teckna en historia. Mycket mer än så hände inte. Jag fortsatte skriva, planlöst. Sporadiskt. På universitetet skrev jag en C-uppsats, som till innehållet var rätt blek, men professorn nickade rätt nöjd ändå. ”Sättet som du skriver den på”, sa han, ”gör din tes bättre än vad den egentligen är.”
Jag skrev vidare, och internet blommade ut. Jag vann ett par priser. Ändå hindrade hela tiden något mig från att skriva något längre. Jag hade inget att berätta om, tyckte jag. Och jag förkastade rätt snabbt idéerna som kom.
Till slut insåg jag också att jag skrev samma korta texter hela tiden och lade tillfälligt ner hobbyn. Det var inte att orden saknades eller att jag blivit sämre på att försköna vardagen. Men jag hittade inte ämnet, och efter att fäktat blind under en så lång tid fick det vara. Och vid just den punkten är det många som faller ifrån, och låter drömmen vara just en dröm.
Så blev det inte för mig.
[memberful does_not_have_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
För att läsa resten av artikeln (och många andra fyllda av skrivtips som gör dig till en bättre författare) …
PRENUMERERA
eller
LOGGA IN
[/memberful]
[memberful has_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
Min mamma blev sjuk. Under ett halvår pendlade jag mellan Hässleholm och Helsingborg, och såg henne bli allt sämre. Hon var nära att dö flera gånger och efter att ha följt henne genom mörkret förlorade vi henne i juli 2003. Jag satt vid sidan om sängen när hon slutade andas. Och i bilen hem fick min vän stanna flera gånger. När döden väl kommer hinner livet ifatt.
Jag skakade, kunde inte andas. Inte röra mig heller. Men fyrtiofem minuter senare var jag hemma i min lägenhet, trettio kvadrat på den tiden. Det jag visste var att jag inte stod ut längre. Jag hade på ett sätt tvingats in i ett hörn.
Jag slet ut allt jag hade i klädkammaren, två gånger en meter stor. Satte in datorbordet där, datorn också. Sedan stannade jag där inne i nästan sex månader och skrev ner exakt vad som hade hänt. Ord för ord. Om och om igen, på olika sätt. Olika inledningar, alltid samma slut. Så klart.
Min mamma var död, och jag hade hittat min historia. Ironin var kall som is, förstås. Min historia hade kommit, men jag hade förlorat min största läsare.
Min mor var död.
Jag minns inte att jag gick till skolan som jag jobbade på. Bara skrivandet.
Tröstlöst, målinriktat som i panik. Hjärtat utanpå kroppen.
En onsdag i mars 2004 skickade jag in det till ett enda förlag i Sverige, och det var Bokförlaget Forum. Mindre än fyrtioåtta timmar senare ringde en vaken redaktör och sa att kontraktet kommer på posten. Jag har berättat om det flera gånger innan. Men kanske inte med det här målet.
Berättelsen var inte självklar, trots att jag visste vad som hänt. Barndomen skulle in i historien, och mycket mer än så. Processen var tidsödande.
Så vad har det här med dig att göra?
Jo, så klart. Du förstår kanske nu också att det här handlar lika mycket om dig som läser, som om mig som skriver ner det. Du är säkert begåvad, du vill skriva mer än något annat. Men historierna saknas, eller åtminstone nerven som tränger igenom bruset och fångar upp mottagaren på förlaget.
Hur ska du nå fram, om du inte tvingas in i det, som jag gjorde?
Så här kan du göra.
1. Jag säger det igen: Börja med dig själv. Hitta det som verkligen gjort avtryck på dig och som fått dig att för ett ögonblick stanna upp, det som haltat livet. Eller så är det något som hänt en vän till dig, eller din bror. Någon du bara träffat. Det som händer när du känner den där första lågan inom dig är att du kan bryta dig ur den där stiltjen som hindrat dig hela tiden. Du behöver bara koncentrera dig på att hitta den här första händelsen. Det är allt.
2. Börja inte med att planera. Du ska alltså bara börja precis där du är med denna händelse du valt ut. Skriv nu ner scenen, oavsett var den ska infalla i en större berättelse. Den är sällan själva inledningen. Putsa den vacker. Vänd och vrid på den. Du kommer snart att se att flera olika tankar dyker upp runt det här första, och långsamt utformas helt andra versioner än de som du först kommit att tänka på. Kanske räcker verkligheten som grund, kanske blir det en helt annan historia. Det är oviktigt. Du letar i det här skedet bara efter en historia att berätta.
2. Låt sedan scenen gro en tid. Det låter ju alldeles flummigt, eller hur? Det är det inte. För det du gör är att plantera din scen i din egen verklighet. En morgon läser du om en händelse i tidningen och ser att den har något att göra med din scen. Den tillför något, eller så verkar de höra ihop. Du ser ett avsnitt av din favoritserie på tv och inser att ett grepp de använder i berättelsen passar in i det du börjat fundera på. Det kommer att ske, jag lovar. Tricket är att låta tiden vara på din sida och vänta ut händelserna.
3. Okej, nu kan du få börja planera lite. Skissa upp en dramaturgisk linje och placera in din scen där den ska vara. Tankekartor, korta beskrivningar av det som ska ske. Vilka är dina karaktärer? Är de goda eller onda? Kanske både och? Vilka människor behöver du för att få det att fungera?
4. Svårare än så här behöver det inte vara att börja. Många år senare kommer du att inse att det finns en historia att hitta i precis vad som helst. Själv startade jag ett projekt som jag kallade Alla har en story, för att träna mig själv på just det. Jag letade upp slumpvis personer, och bad dem sedan berätta om sina liv, ofta under stora protester från dem. ”Jag har väl ingenting att berätta.” Men när vi var färdiga och jag skrivit deras historia var de allihop nästan chockade över hur jag fångat upp exakt vad de sagt men nu berättade det på ett sätt som fick tusentals läsare att reagera och följa projektet.
Tipset: Försök skapa en bra historia av det du ser inför dig, be din mormor eller morfar berätta något, eller en god vän. Förvalta sedan historien samtidigt som du långsamt förbättrar den steg för steg, utan att förfalska materialet.
Byt plats på ordningen av scenerna, håll dig till högst 1 000 ord, skriv om och skriv om. Få saker kommer att ge dig så mycket som just detta lilla. Du kommer lära dig göra något fascinerande av nästan ingenting. Och det, min vän, är värt mycket för en författare.
Till sist, en sammanfattning
Jag stod mig så klart slätt efter att ha skrivit den där första riktigt sorgliga och spridda boken om min mor. Vad skulle jag fortsätta med? Jag fick av en slump veta att en vän till mig burit en hemlighet under alla år. En oerhörd hemlighet. Jag kan inte ens få mig till att skriva den här nu. Men jag minns att jag just då skrev ner något på ett papper, en sammanfattning: Kan man bevara en så stor hemlighet ända från barndomen till vuxen ålder?
Det var min första tanke, ett par meningar text.
Ett par dagar senare kom jag av en slump att tänka på hur jag en gång var hos en lärare vi hade i skolan. Jag var väl tio år, kanske. Jag och en kompis råkade gå fel på vägen till toaletten och hamnade i lärarinnans sovrum. På väggen satt en liten bild av henne, helt naken. Konstnärligt sådär. Just som vi stod där landade en fluga mitt på bilden. Låter det påhittat? Det är det inte. Jag skrev ner den scenen och vävde sedan in punkten med en stor hemlighet. Resultatet blev en av mina bästa böcker: Två hus vid slutet av en väg.
Jag minns de första meningarna. De bara kom av sig själv.
”Jag och Kalle Brunnström stod där och glodde på vår nakna fröken. Hon hade inte en tråd på kroppen, på den där bilden. Flugan landade mitt på hennes …”
En bra bok startar sällan med ett hejdundrande fyrverkeri som slår ut på himlen inför dig. Du vet sällan allting. Du vet snarare nästan ingenting, men känner elden inom dig. Sedan lägger du ett pussel, som du måste ha ro till.
Och sedan skriver du dig sakta i mål, steg för steg.
Kan jag, så kan du. Det är jag nästan säker på.
[/memberful]