Conny berättar om när han påbörjade sin bok Sundets röda nejlikor och de misstag han gjorde på vägen. Bättre planerat hade han sparat ett helt års arbete.
Det är skillnad på att skriva en bok och på att skriva en bok. Det finns litteratur som knappt kräver att du sneglar på något annat material alls, och som låter dig sitta med näsan i texten från början till slut.
Och efter att ha skrivit fjorton böcker nu är det som slår mig tydligast hur lätt jag gjort det för mig ibland. Min första bok var tung, och handlade om min mors sista tid i livet och där gick all kraft åt att behandla ämnet. Jag behövde inte läsa in mig på något alls egentligen, och det stora var att minnas och sedan förvandla det till boktext, och en sorts dramaturgi som höll ihop materialet.
Under min andra bok behövde jag läsa in mig på hur skomakare arbetade på 1940-talet, och på vad som fanns i våra svenska åar, söderut i Sverige. Min tredje bok: då var det finska vinterkriget och livet på 1950-talet i Sverige, en del småsaker. Den fjärde var komplicerad och tvingade mig att sätta mig in i hur det var för kvinnoorkestern som fanns i Auschwitz. Det tog mig två år, trots att jag hade ett bra fokus rakt igenom.
På det sättet har det pendlat upp och ner, och nu när jag precis avslutat min bok med titeln Sundets röda nejlikor inser jag att jag ändå har kommit lindrigt undan tidigare. Jag gick nästan under i processen, och kanske kan du ha nytta av mina misstag där.
[memberful does_not_have_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
För att läsa resten av artikeln (och många andra fyllda av skrivtips som gör dig till en bättre författare) …
PRENUMERERA
eller
LOGGA IN
[/memberful]
[memberful has_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
Hur allting började
Projektet kom igång när en av mina äldre vänner berättade för mig om sin pappa. Han hade blivit skjuten i magen av Gestapo på en strand utanför Helsingör när han puttade ut en båt med flyktingar i vattnet. De flydde tyskarnas aktion mot de danska judarna. Folket i båten klarade sig, men min väns pappa, Thormod Larsen, fick ett skottsår som mätte tio centimeter i diameter. Det var en så kallad dum-dum-kula.
Det var allt jag fick veta och jag kände direkt att det var en bok. När jag gick hem från mötet hade jag inte mycket annat i tankarna.
Jag började läsa in mig på nätet via Google så fort jag kom hem. Jag insåg att det knappt fanns något alls skrivet om Thormod Larsen och hans liv. I korta drag: Thormod Larsen, verksam i motståndsgruppen Helsingör Syklubb, sköts i magen i januari 1944. Korta noteringar, spridda över hela internet.
Okej, tänkte jag, och började gräva om Helsingör Syklubb istället. Men det fanns få ord skrivna om den också. På ett ställe fanns det en siffra som nämnde att de räddat 1400 människor till Sverige. Fy satan, var min direkta tanke. Hur kan det då inte finnas mer material? Hur kan inte alla känna till det här redan?
Så det var en svår research-situation. Och jag började i helt fel ände.
Jag kontaktade alla som hade skrivit så mycket som en enda mening om honom, vilket innebar allt ifrån folk på obskyra forum online till forskare på institutioner i Danmark. Få hade något mer att komma med. Ett par sidor här och ett par där.
Men så fick jag kontakt med en kvinna på ett museum i Helsingör, som visade sig ha saker på lager. ”Hela Thormods samlade anteckningar skänktes till oss när han dog på 1990-talet.” Jag är på väg, svarade jag. Och sedan satt jag i flera dagar på museet med åtta stora lådor framför mig. Det rörde sig om tusentals dokument och utdrag ur dagböcker. Skärvor av ett liv, helt osorterade.
Hur angriper man sin bok i ett sånt läge? I panik satte jag igång med det jag hade. Jag borde ha väntat och hittat en övergripande källa istället, så att jag kunde historien om Thormod och hans grupp innan jag började med detaljerna.
Jag satte glatt igång med att fotografera av precis allting, vartenda dokument. Verktyget? Min telefon. Jag hittade en app som automatiskt tog en bild och skapade en PDF av den och sedan sparade ner den på min Dropbox. Väl hemma igen hade jag ju dock nästan 1500 dokument på datorn. Och som sagt: problemet var ju då att jag inte hade någon övergripande bild av vad som hänt, varken runt Helsingör Syklubb eller i Danmark under andra världskriget.
Den enda vägen framåt var att börja sortera upp materialet i olika mappar. De mapparna har jag kvar än i dag: 1) Dokument om Thormods liv, 2) Thormods biografier kring övriga medlemmar, 3) Thormods berättelser om sånt som hände gruppen, 4) Thormods tidningsartiklar, 5) Thormods listor över folk som varit inblandade.
Ja, ni förstår hur det fortsätter. Jag säger det igen: lärdomen är att alltid börja i andra änden. Med helheten.
Saker har en tendens att lösa sig ändå
Kort senare fick jag äntligen kontakt med ett par danska författare som precis skrivit om Syklubben, en bok. Utgiven på ett mindre förlag. Därav att jag inte hittat den först.
Med deras hjälp fick jag dragit upp huvudlinjerna runt de händelser som definierade den här okända gruppen. På den tidslinjen kunde jag sedan placera in allt det material jag varit och hämtat i Helsingör. Plötsligt var det … något, i alla fall. Tack vare att jag skapat en övergripande karta, eller mall om man så vill.
Sedan hittade jag genom enträget sökande tolv levande barn och släktingar till de som varit inblandade på båda sidorna Sundet. De var nu i åttioårsåldern allihop. Jag spenderade ett par veckor med att besöka dem om och om igen, och ibland gav timmeslånga intervjuer kanske bara en eller två meningar i slutänden. Men det var detaljer som ingen annan hade använt sig av, eller som satt just den där extra trovärdigheten till texten. Och det ger en närhet till materialet. Bara att få sitta där och lyssna på Grace, när hon berättade om sin pappas tid i ett dödsläger var oerhört.
Så ja. Det är värt att prata med de riktiga människorna, om de är en direktkanal till sånt som egentligen borde ha förlorats i tidens ström.
Femtio timmar bandade samtal senare var jag nöjd med den delen.
Men hade jag fått med allting då?
Nej, långt ifrån. Jag insåg att man som ny läsare omöjligt kunde förstå exakt vad Syklubben utsattes för och vad de uträttade om man inte hade både ockupationen av Danmark och situationen i Sverige under kontroll och berättade om de sakerna också. Därmed fick jag expandera tidslinjen på båda håll, vilket innebar att jag fick börja med ockupationen av Danmark och skriva allmänt om den, detsamma om Sverige. Syklubben existerade därmed inte i början av min berättelse utan det vi får veta är hur ett par vanliga män och kvinnor stiger upp ur sängen en morgon och upptäcker att deras hemland är ockuperat av nazisterna. På samma sätt skildras Sverige, men då från vår kustlinje, där vi ser alltihop på avstånd.
Det innebär att människorna jag skriver om först dyker upp sporadiskt på olika sätt under bokens första fjärdedel och först efter en tredjedel formas Syklubben, eftersom vi hunnit ifatt på tidsaxeln.
Vid det laget avslutade jag utkastet som var på 1,5 miljoner tecken. Ja, smaka på den karamellen. 1,5 miljoner. Det är inte … lagom för en bok.
Det enda jag visste var att jag behövde halvera den för att nå ner till 750 000 tecken, vilket skulle ge runt 500 sidor i slutgiltig bok. Går det ens att genomföra? Ja, man skriver om, och skriver om, och skriver om, tar bort meningar och händelser som man lagt ner stor möda och lång tid på att gräva upp. Men måste det bort, för berättelsens skull, så måste det. Det tog mig fyra månader av bara omskrivningar. Och det var svettigt.
Jag halverade min egen bok och lärde mig tycka om den mer än tidigare.
Till sist: kom ihåg detta
Lärdomen här är ju som nämnt tidigare ganska enkel: börjar du med ett ämne som rör vår egen historia är det att föredra att börja med den litteratur som skrivits på området, för att du ska kunna skapa dig en tidslinje och kunna skriva dig fram till första smutsigt utkast. Det som då händer är att du har hela förloppet i huvudet, och när nya saker dyker upp, oavsett om det är tusentals papper på ett arkiv eller intervjuer med kvarlevande, så känner du per automatik var sakerna ska placeras in och det blir inte bara en mosaik av utspritt material med tusentals detaljer som du inte vet var du ska sätta in.
Känslan av att dränkas i material är nästan livsfarlig, om jag ska vara ärlig. För den kan i praktiken döda ditt bokprojekt och få dig att ge upp. Det beror på känslan av att man inte har kontroll på materialet och det verkar driva fritt framför oss.
Så var inte rädd för att titta på det material som finns. Då slipper du vandra i mörker så länge som jag gjorde. Det är ett gott tips att börja med det stora, med helheten, och sedan arbeta sig ner på individnivå och börja klippa ihop materialet. Istället för som jag gjorde när jag började med personerna och deras material och försökte skapa ordning i det utan att veta något om Syklubbens historia.
Det kan spara dig flera år, i bästa fall.
[/memberful]