Vad är det där mytiska begreppet gestaltning egentligen? Varför tjatas det så mycket om det och ifall jag struntar i att gestalta, vad händer då? Vad betyder det, rent konkret?
Letar du efter synonymer får du några av de här:
Utforma, ge form åt, förkroppsliga, levandegöra, framställa. Och några till.
Frågar du mig vad gestaltning innebär brukar jag svänga mig med ett begrepp från filmens värld. ”Show, don´t tell.” Vilket klumpigt översatt blir ”visa istället för att berätta.”
Måste man gestalta?
Det kan upplevas hårt att hela tiden behöva visa vad som händer när du faktiskt skriver och berättar. Men måste jag verkligen gestalta hela tiden? Svaret är som vanligt i berättandets värda, att nej, det måste du inte. Inte hela tiden. Men ifall du väljer att berätta mer än du gestaltar kan det hända att din text upplevs som styltig och mästrande. Att du skriver dina läsare på näsan vad det är som händer, hur karaktärerna känner och upplever sin verklighet. Och det kan bli ganska irriterande.
[memberful does_not_have_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
För att läsa resten av artikeln (och många andra fyllda av skrivtips som gör dig till en bättre författare) …
PRENUMERERA
eller
LOGGA IN
[/memberful]
[memberful has_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]
Ifall du skriver att din karaktär blev ledsen. Jaha, då vet vi det då. Suck. Dina läsare föredrar att själva få dra slutsatsen att karaktären blev just ledsen. Och det ger du dem möjlighet till ifall du gestaltar just det. Genom att beskriva hur karaktären agerar. Som till exempel att hen gråter, sluter ögonen och vänder sig bort, drar upp axlarna och låter ansiktet falla ner i händerna, snyftar och så vidare.
Om din karaktär fryser kan hen slå armarna kring sig och börja stampa med fötterna, blåsa varm luft i händerna och stoppa ner dem i fickorna. Istället för att bara berätta rakt av att karaktären frös.
Måste jag gestalta precis allt?
I tidigare litteratur var det vanligare att författaren just berättade. Att bara berätta hela tiden vad som händer utan gestaltning ger en text som mer liknar ett torrt reportage i din dagliga tidning istället för en roman. Dina läsare står helt enkelt utanför texten, vid sidan av, och får allt berättat för sig. De upplever inte på samma sätt att de befinner sig i händelsernas centrum, inne i berättelsen. Att de är delaktiga.
Genom att gestalta bjuder du in dina läsare i det som händer, de blir en del av berättelsen på ett helt annat sätt. Engagerar sig mer. Därmed inte sagt att du absolut aldrig någonsin får berätta något utan bara måste gestalta hela tiden. Du får givetvis berätta ibland också. Men läsarnas engagemang kommer av att de får dra sina egna slutsatser av det som händer, hur karaktärerna agerar och uttrycker sig. Det ger helt enkelt mer spänning och liv åt din berättelse, än om du bara skulle berätta den rakt av som om du refererade det som händer.
Adjektivsjukan
Du har säkert hört talas om den och fått rådet att inte gödsla med massor av adjektiv och adverb i dina texter. Och att just jaga rätt på och hitta adjektiven och adverben i en text, är ett effektivt sätt att se ifall du gestaltar eller inte. Skriver du att din karaktär skrek ilsket så har du berättat genom ett adverb istället för att gestalta att hen var arg. Låt din karaktär skrika, gestikulera och slå igen en dörr istället.
Tänk film, fast bok är bättre
Känns det svårt och näst intill oöverstigligt att hela tiden fundera på adverb och adjektiv och den där förbenade gestaltningen, försök tänka film istället. Försök se scenen utspela sig framför dig, beskriv det som händer, det du ser, hör.
Men hallå, vissa saker kommer faktiskt inte med på film. Luktisfilm eller film med smak har vi ju inte fått än. Nej. Precis. Det innebär att även när du skriver som om det var ett manus till den nästa dundersuccé-filmen så har det skrivna ordet ännu fler möjligheter, genom att beskriva även det som inte går att få med i rörliga bilder.
I det skrivna ordet kan du få med tankar och känslor som är svåra att visa på film. Glöm inte att du har alla våra sinnen att ta till när du gestaltar. Så glöm inte bort att gestalta även hur saker smakar, luktar och känns. Det ger en extra dimension till din text.
Gestaltning kan ske genom dialog. Att dina karaktärer uttrycker det de känner eller upplever. Men självklart genom hur de agerar men också genom miljön runt omkring. Din karaktär kan vara dåligt klädd och upptäcker att det är frost på marken och att hen måste skrapa bilen innan hen åker iväg och sitter i bilen och skallrar tänder.
Kan det bli för mycket gestaltning?
Svar ja. Som alltid kan det bli för mycket av det goda. Självklart ska du gestalta så ofta du kan men spar gärna på krutet. Det får inte bli långa haranger om hur dina karaktärer agerar, vilka miner de gör, vad de tänker och sida upp och sida ner med dialog.
Du kan lita på att dina läsare är ganska smarta när det gäller att lista ut hur saker hänger ihop och vad det är som händer. Det krävs ofta mycket mindre än du som författare tror för att läsaren ska hänga med. Har du svårt att hitta en lagom nivå, läs andras böcker och funder över deras gestaltning, hur de hanterar den och hur mycket de gör det. Hitta goda exempel som känns bra när du läser. Låt dig inspireras.
Dina läsare är smarta
Lär dig lita på dina läsare. Precis som när vi tittar på film, fyller vi snabbt ut med fakta och slutsatser genom det vi ser. Om karaktären kliver in på sitt kontor, snyggt klädd och fräsch, behöver vi inte berätta att han stigit upp, rakat sig, duschat och ätit frukost, klätt på sig, packat portföljen och satt sig i bilen och suttit i bilkö, först. Det begriper vi ändå.
En bra gestaltande scen är ur filmen ”I legend” där Will Smiths karaktär kommer åkande i sin bil med sin hund vid sig, genom stadsgator som vi vagt känner igen som New York, men som är igenväxta och förvildade, där vilda djur springer omkring. Han svänger hastigt upp vid ett hus, ser sig om, låser upp en dörr, stänger den nog efter sig och låser mängder med lås, tänder upp, sniffar lätt äcklad och petar uppgivet på några döda krukväxter innanför dörren.
Vi vet genast att han varit bortrest en tid. Vi förstår att han är ensam, att hunden är hans enda sällskap och att han är rädd för något som finns därute, när det inte är ljust längre. Allt i en enda kort scen.
Berätta bara det du behöver, resten fyller dina läsare galant i. Lycka till i ditt gestaltande. Jaga ut adjektiven och adverben och låt alla sinnen blomma.
[/memberful]