Skrivandets svårigheter och hur man löser dem

Ibland låter vi Gud ingripa i handlingen. Det tar vi upp den här gången, bland annat.

Många författare lider av att försöka vara aningen för smarta. Resultatet blir en handling som känns krystad och där det krävs gudomliga ingripanden för att det ska fungera. Vi tittar på några olika scenarion och reder ut begreppen. 

Man ska alltid vara så enkel som möjligt. Det handlar inte bara om vad Hemingway sa angående val av ord. Om det står mellan två ord, välj det kortaste. Och enklaste. Men rådet gäller likväl handlingen. Det har inte något att göra med att skapa banala eller allt för enkla historier. Det handlar om att hålla historien flytande och i jämn rörelse och låta allting förefalla trovärdigt och logiskt. 

Där en sak följer på en annan och läsaren tänker, ja så kunde det ha varit i livet också, eller det där känns faktiskt helt rätt. Och det gäller i såväl en Star Wars-historia som en romantisk snyftare. Varje bok etablerar ju sitt eget universum och måste sedan förhålla sig till reglerna däri. Men det rent mänskliga kommer vi inte runt: logiken.

Och att slumpen oftast är en rätt dålig nödlösning. 

[memberful does_not_have_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]

För att läsa resten av artikeln (och många andra fyllda av skrivtips som gör dig till en bättre författare) …

PRENUMERERA
eller
LOGGA IN

[/memberful]

[memberful has_subscription_to=”37042,37583,46026,25074,37969,38076,37970,38077,38881,68885,68886″]

Begreppet Deus ex machina

Problemet är att man som författare gärna frestas att skapa en smart plot. Eller att försöka överraska läsaren med hur allt hänger ihop mot slutet. Man skapar trådar och sedan fler trådar. Du riskerar snart att läsaren ser rakt igenom det du gör och förstår vad som ska hända, eller att du trasslar in dig i alltihop och måste skapa ett plötsligt och oväntat slut för att få ihop det, där ingenting hänger ihop med något annat. Det kallas Deus ex machina, vilket i stort är latin för maskin eller gud. Alltså ett gudsingripande, något osannolikt som räddar handlingen ofta ur det blå. Men uttrycket har nyanser. 

Exempel som ofta tas upp är Bilbo av JR.R. Tolkien. Plötsliga uppdykande örnar kommer ur det blå och hjälper dem vinna kriget. Samma örnar räddar senare Gandalf. 

Måste du ta till ett sådant grepp bör du vara medveten om att det kan ses som en nödlösning. Du frångår helt själva flödet av händelser i berättelsen och måste kasta in något som egentligen inte följer logiskt av det som skett tidigare. 

Det betyder ju också att den som läser ser att du planterat ut ologiska punkter i boken för att få ihop alla de lösa kartbitarna som egentligen inte går att få ihop. 

Att medvetet använda Deus ex machina

Vi kan titta på Forrest Gump som exempel. Där lyckas man placera Forrest i många, stora historiska händelser, och egentligen är det föga troligt att det skulle ske i den omfattningen. Han råkar hamna där, sedan där, sedan där, och sedan … Men här gör man det tydligt redan från början att det är en bok/film som tar sig sådana friheter och där man binder ihop historien genom en person som är charmig och lite bortkommen i världen, och som kanske inte riktigt ser allt för vad det är. Eftersom han själv inte inser storheten i det som sker blir det okej. Och rätt roande, eller hur?

Om man förvandlat huvudpersonen till en intelligent, framgångsrik och snygg ung man med livet på sin sida hade författaren aldrig kommit undan med alla dessa händelser Forrest råkar på. Men nu gör författaren det helt öppet och konstruktionen blir en del av berättelsens stil. Det är ju en poäng just hur han lyckas hamna i Vita huset, eller i kända tv-program tillsammans med John Lennon. Deus ex machina driver historien av egen kraft.

Det finns fler historier som bygger på att en person hamnar i historiskt viktiga ögonblick, flera av dem. Som hållpunkter i en mer personlig historia. Där är Deus ex machina berättargreppet. 

Liknande problem: när man snärjer sig själv

Vi vill gärna vara så himla smarta. Vi löser precis allting i boken genom att skriva oss hit och dit. Problemet som uppstår är att man då också tvingar sin handling åt olika håll för att kunna lossa knutarna på vägen. Man skapar tillfälligheter, och använder slumpen. Hur vanlig är slumpen i verkligheten? Inte särskilt. 

Läsaren ser när vi anstränger oss för att klara uppgiften med vår egen bok. 

Det är en typ av Deus ex machina detta också, för det man gör är att upplösa vardagens rätt kaosartade flöde av människor genom att strukturera upp saker i boken på ett sätt som ingen någonsin skulle kunna tro på. Man har på ett sätt strömlinjeformat livet till den grad att det inte längre är värt att vara storyn i en bok. Värst av allt blir det för att man vill skapa en lektion i moral. Kort sagt: man städar upp sin historia genom att knyta ihop alla trådarna, men när läsaren ser bygget så känns det bara overkligt och alldeles för galet tillgjort. 

Jag skrev en gång en bok som heter Tusen ord för allt. Den fick goda vitsord av flera av förlagen, men hittade inte riktigt hem. Det var först när den kom till Brombergs som redaktören lyckades sätta ord på vad problemet var. Boken är fin, men den är för konstruerad. Man ser hur du kämpat för att få ihop det. Förenkla, skicka in igen. Och det gjorde jag. Och den blev antagen. Jag tog bort en av huvudkaraktärerna, vilket var nästan halva romanen, och knöt sedan ihop det som fanns kvar och rensade undan alla ”smarta trådar”. 

Situationen var denna:

Tusen ord för allt bodde en gammal man som hette Johan i ett hyreshus. Rakt över honom bodde en annan gammal man, som kom från Iran. Idén var att låta dem mötas. Det var en stor del av romanen. Till det kom att en pojke bodde ovanför dem, på andra våningen. Pojkens far låg i koma, och pojken var lite speciell och skulle så sakta få kontakt med Johan. 

I Johans historia fanns en lång berättelse om när han ryckte in i finska vinterkriget och där mötte en annan man som räddade livet på honom. Mannen dog, men Johan överlevde. I boken berättar han allt det här, genom att skriva brev till sig själv. Genom en sorts snårig djungel kom man till slut fram till att mannen som räddat Johan under kriget, var pappa till pojkens pappa på våningen ovanför, och att Johan vakat över fadern hela livet, som tack för hjälpen. Ja, jag vet. Jag vet. Det var så finurligt, så finurligt eller hur. När läsaren till slut förstod det, då jävlar skulle de nicka och säga: Hm, så smart! Man fick ju veta först på slutet. 

Men … hur trovärdigt var det?

Det gick åt rätt många nödlösningar på vägen, för att det skulle hålla ihop. 

I noteringen från redaktören på Brombergs stod det alltså att språket i boken var fantastiskt, men historien var för krystad. Man trodde inte på den. Gör så här, Conny, skrev hon (om du vill): Ta bort den utländske mannen som bor rakt över Johan och gör relationen mellan den gamle Johan och pojken Isaak på andra våningen till huvudspåret. Behåll delen i vinterkriget, men koppla loss den helt från pojken Isaak och hans pappa. Rensa undan den där smarta tråden om hur man till slut förstår att Johan vakat över fadern. Hm, tänkte jag först.

Men jag gjorde det. Tacka gud för det. För boken bara föll ner i knäet på mig efter det. Jag skrev om den helt på tjugo dagar och skickade in den igen. Brombergs ringde mig på en söndag. Hon sa: Vi vill ha den här boken nu. Nu funkar den. Bra jobbat. 

Jag hade sågat sönder min egen bok och gjort den till vad den borde varit från början, och det som fanns kvar var ett logiskt flöde av händelser som byggde på vad människorna i den upplevde och var med om. Inte en nödlösning någonstans. 

Till sist detta korta

Underskatta inte detta trista tips: Förenkla, förenkla, förenkla. 

Var observant på om du upptäcker att du försöker binda ihop saker som kräver händelser som inte har med boken att göra. Då är du farligt ute. 

Den kortaste vägen fram är alltid den bästa. 

Och visst kan du skriva smart för det. 

Men det blir logiskt och trovärdigt.

Det kan inte sägas nog.

[/memberful]

Conny Palmkvist