Innan Harry Potter hade man knappt hört talas om simultana boksläpp världen över och kilometerlånga köer utanför boklådorna. JK Rowlings världssuccé förändrade bokbranschen och än idag, efter två decennier och över 450 miljoner sålda böcker internationellt, frodas Harry Potter-universumet. En nyckelperson för bokserien i Sverige är översättaren Lena Fries-Gedin. Tack vare hennes finurliga fantasi och idoga arbete har otaliga (och otåliga) bokslukare kunnat läsa böckerna med stor behållning. Följ med bakom kulisserna för den svenska översättningen av en av de mest lästa bokserierna genom tiderna.
Foto: Lars Kågström
Lena Fries-Gedin: Jag var också fast i Harry Potters magiska värld
För 20 år sedan kom den första boken om Harry Potter ut på svenska. Läs en lång intervju med seriens svenska översättare Lena Fries-Gedin där hon blickar tillbaka på arbetet med JK Rowlings böcker, som onekligen har inneburit en hel del utmaningar.
Som tillhörande Generation Y (en grupp som även kallas millennials, personer födda från mitten av 80-talet till mitten av 90-talet) växte jag upp med JK Rowlings Harry Potter-böcker, vilket i mångt och mycket kom att prägla min uppväxt och mitt läsintresse (läs en längre krönika här). Att få tillfälle att intervjua den svenska översättaren Lena Fries-Gedin är därför stort för mig, och hade mitt 13-åriga jag kunnat förutse det här hade hon förmodligen påbörjat en lista med frågor redan då.
Och frågvisa, nyfikna och engagerade läsare är också vad Lena Fries-Gedin berättar om när hon minns tillbaka till 00-talet då böckerna kom ut. Idag är hon 87 år gammal, och hon var nybliven pensionär när hon fick frågan om att översätta Harry Potter och De vises sten (som för övrigt släpps i en jubileumsutgåva av Rabén & Sjögren i sommar).
– Harry Potter är ett märkligt fenomen, säger hon. Och det var så roligt med alla barn som läste böckerna. De sprang hem från bokhandeln och stängde in sig i något rum och bara läste och läste.
Lena berättar att hon ibland träffar på ”gamla” läsare som nu har blivit vuxna och fått barn, och som för intresset vidare till nästa generation. Hennes intryck är att böckerna inte har blivit föråldrade.
– Det har kommit enormt mycket fantasy därefter, men Harry Potter är urserien på något vis. Och det är fortfarande roligt att prata om det, även om jag skulle behöva friska upp minnet här och där.
I december 2018 tilldelades Lena Fries-Gedin Samfundet de Nios översättarpris om 100 000 kronor (pristagare var även översättaren John-Henri Holmberg).
– Det var hemskt roligt, men lite oväntat! Många känner till att jag har översatt Harry Potter, men jag har ju översatt många fler böcker, 80–90 sammanlagt. Samfundet de Nio gör många bra saker så jag blev väldigt stolt och glad.
Dessutom har Lena Fries-Gedin nyligen blivit utnämnd till hedersdoktor vid Uppsala universitet, vilket hon beskriver som en stor ära.
– Till min glädje är det många kvinnor bland de nya hedersdoktorerna, säger hon.
Så hur kom det sig att hon började översätta från första början? Dels hade det med ett stort språkintresse att göra, och dels med att hennes mamma Anne-Marie Fries hade viss kontakt med förlagsvärlden (hon var Astrid Lindgrens bästa vän, och sägs dessutom ha varit verklighetens Madicken).
– Jag har alltid varit intresserad av språk och ägnade mycket tid åt att studera ryska och andra slaviska språk. Sedan fick jag erbjudande om att översätta noveller och barnböcker för Rabén & Sjögren, dels genom bekantskapen då min mamma hade anknytning till förlaget. Så jag började som autodidakt och sedan fortsatte det bara, berättar Lena.
Under många år var översättandet något hon sysslade med parallellt med sitt arbete som gymnasielärare i språk. Hur hon hann med allt detta samtidigt undrar hon själv ibland. Men det passade henne att ha översättandet vid sidan om.
– Vi hade långa sommarlov och då passade jag på att jobba med annat. Det var roligt att ha en helt annan syssla när jag behövde omväxling från lärararbetet.
Vad som tilltalar henne med att översätta är dels den kreativa delen av arbetet, men också att det resulterar i något konkret.
– Du får se ett resultat, du får en bok i handen och kan säga: Det här har jag gjort!
Tidspress och gemenskap bland översättare
När Lena fick frågan om att översätta den första Harry Potter-boken hade hon redan översatt ganska många barnböcker för Rabén & Sjögren.
– Jag hade precis gjort en ganska söt historia om en prinsessa som hade en drake som god vän. Kanske var det därför jag fick frågan? Jag hade inte översatt någon regelrätt fantasy innan dess, så det var nytt för mig. Jag läste boken och tyckte väl inte att den var otroligt märkvärdig, men trevlig och lite rolig med ett intressant tema, så jag tackade ja.
Aningslös om den enorma världssuccé det skulle bli, förstås. Ingen hade kunnat vara förberedd på fenomenet Harry Potter. Att det skulle bli sju böcker hade ingen någon aning om, förutom möjligen JK Rowling själv som sägs ha haft historien klar redan från början. För varje bok växte fenomenet Harry Potter till att slutligen bli en global hysteri, vilket Lena på flera sätt kände av i sitt arbete.
– Det var inte förrän andra boken kom som det exploderade, minns Lena. Därefter blev det mer och mer pressat, böckerna skulle ut så fort som möjligt. Även om jag kunde ägna mig helt åt jobbet så är det ett stort arbete att översätta en bok på över tusen sidor. Det blev många långa arbetsdagar.
Jag kan verkligen förstå att det var en kamp mot klockan. Läsarna måste ha skrikit efter översättningarna, jag var själv en av dem. Många gjorde som jag och läste böckerna på engelska så fort man hade lärt sig att behärska språket tillräckligt bra.
Under översättningsarbetet med Harry Potter uppstod mer än en svår nöt att knäcka. Hur mycket skulle översättas till svenska? Hur skulle man göra med trollformler och personnamn till exempel?
– Vi beslöt att behålla personnamnen, böckerna utspelar sig trots allt i engelsk miljö. Dessutom är många av namnen väldigt roliga. Sedan har såklart väldigt många ungar uttalat dem fel, skrattar Lena och fortsätter:
– En del har tyckt att vi skulle ha gjort som norrmännen som valde att översätta många av namnen, men vi höll fast vid de engelska.
Ting och smeknamn fick däremot ofta svenska motsvarigheter. Särskilt nöjd är Lena med bland annat Åskviggen, Tramptass och Slingersvans.
– Det var framför allt kul med allitterationerna, dem försökte jag verkligen anamma, berättar hon.
En diskussion som Lena minns mycket väl var den om hur titeln på den sista boken Harry Potter and the Deathly Hallows skulle översättas, då ordet ”hallow” inte direkt har någon motsvarighet på svenska. Rabén & Sjögren fick slutligen tillåtelse från Rowling och hennes förlag att kalla boken för Harry Potter och Dödsrelikerna, och flera andra länder gjorde liknande lösningar.
Under åren har hon själv aldrig haft kontakt med Rowling. Tråkigt nog, menar hon, eftersom det i flera fall hade underlättat. Det har funnits mycket hon skulle ha velat diskutera och fråga om.
– Men så var det för alla Rowlings översättare, ingen har fått kontakt med henne utan allt har gått genom förlag och agentur. Vi fick faktiskt inte böckerna heller, utan jag fick köpa dem själv på dagen de gavs ut. Där stod jag i kö utanför bokhandeln tillsammans med alla förväntansfulla barn, berättar hon.
Böckerna om Harry Potter har översatts till över 70 språk, så Lena var långt ifrån ensam i sin roll. Efterhand började översättarna dra nytta av varandra. Hon minns tillbaka och berättar att det var en kvinna i Israel som började kontakta andra översättare.
– Vi var en grupp på runt tjugo personer som mejlade till varandra och tog hjälp av varandra, vilket var väldigt givande. Det slutade med att vi träffades i Paris och hade ett seminarium dit många kom resande långt bortifrån – en spännande upplevelse.
Omöjligt att inte bli emotionellt engagerad
Även om det var en kamp mot klockan, särskilt med de sista böckerna då serien var enormt upptrissad, tvekade Lena aldrig om att fortsätta.
– Jag var också fast i den där världen. För det är ju en värld! Jag hade mängder med långa listor över alla begrepp, detaljer och institutioner i trolldomsvärlden, det var en enorm terminologi som vi byggde upp.
Även om översättaryrket kräver att man återger boken på ett korrekt sätt, så är det naturligtvis oundvikligt att man tycker och tänker ett och annat under arbetet. I det stora hela uppskattade Lena böckerna och kunde inte undgå att bli emotionellt engagerad.
– Böckerna var mörka på flera vis, de blev dystrare och dystrare. När Dobby dog satt jag där och småsnyftade, det var sorgligt. Rowling har en särskild förmåga att förmedla känslor. Och även tematiskt är det gripande: en strid mellan gott och ont, mobbning, rasism, allting finns där. Dessutom förekommer många blinkningar och referenser till annan litteratur.
Men hon har dock inte alltid varit odelat positiv till böckerna. Fram emot slutet tyckte hon att de blev alltför utdragna.
– De blev ju längre och längre för varje gång, och hade jag inte varit pensionär hade jag aldrig hunnit. När böckerna började bli så långa önskade jag att de hade haft en redaktör som sagt ifrån och tagit bort omständliga passager. Det blev lite tjatigt ibland. Och när Harry kom i puberteten var han rätt så kinkig där en period …
Under åren då de ursprungliga sju Harry Potter-böckerna gavs ut hade Lena inte särskilt många andra översättningsjobb, hon passade på att pausa mellan de intensiva arbetsperioderna. Så vitt hon vet var det aldrig tal om att blanda in fler översättare, så som har gjorts i vissa fall på senare år, exempelvis med Dan Browns böcker. Däremot fick hon frågan om att ta del av ett sådant samarbete när JK Rowlings första vuxenroman Den tomma stolen skulle ges ut år 2012.
– Bonniers köpte den för stora pengar och den skulle ut jättesnabbt. Jag fick förfrågan om att vara en av fyra översättare och ha någon sorts översikt över arbetet. Men jag tackade nej, jag tror inte på den sortens arbete.
Det dröjde inte länge förrän Harry Potter-böckerna började analyseras sönder och samman av läsare, studenter och forskare i alla möjliga sammanhang. Fortfarande finns internetforum och mängder med grupper som ivrigt diskuterar böckerna och filmatiseringarna. De nya Fantastiska vidunder-filmerna och teateruppsättningen av Harry Potter and the Cursed Child har naturligtvis bidragit till att hålla liv i universumet.
Även de svenska översättningarna blev nagelfarna i en mängd olika forum, vilket Lena har försökt att hålla sig ifrån men inte kunnat undgå i viss mån.
– Det har skrivits många uppsatser om översättningarna, berättar Lena. En del var positiva men vissa har varit kritiska förstås. Folk har hängt upp sig på saker och en del har tyckt sig veta bäst. Vissa var upprörda över särskilda ord, som Mörd-spegeln till exempel, ett baklängesord som vi höll på att tråckla med. Men det är klart att folk tycker olika, det gäller ju all litteratur.
Medan böckerna gavs ut fick Lena en ovanligt offentlig roll för att vara översättare. Hon gjorde många intervjuer och var ute och träffade läsare i olika sammanhang.
– Jag fick till och med signera böcker, det var lite märkligt! Jag blev ställföreträdande författare på något vis. Och jag har fått många brev från barn med frågor som jag har besvarat. Ibland fick jag frågor från en hel klass. Allt det där var positivt, det visar att barnen verkligen läste böckerna.
Favoriter, nödlösningar och roligt med rim
Detaljrikedomen i Harry Potter-böckerna är spektakulär och när jag nu sitter och pratar med en person som varit så engagerad kan jag inte låta bli att ta tillfället i akt. Det finns många viktiga frågor att avhandla, som exempelvis vem som är Lenas favoritkaraktär.
– Jag har alltid gillat Hermione, säger hon. Egentligen skulle man kunna ha invändningar mot henne som karaktär, hon är på många sätt en stereotyp, men samtidigt utvecklas hon hela tiden.
Hagrid är en annan av hennes favoriter, även om halvjättens språk var en utmaning att översätta. I originalet talar han på grov engelsk dialekt (från West Country, har Rowling berättat i en intervju).
– Ja, vad ska man göra med dialekt? Jag tog till samma knep som ganska många gör, det vill säga att stava om det låter. Stavningen fick visa att han inte talade vårdat. Det var en nödlösning, men det hade varit otroligt krystat att skriva på en svensk dialekt.
Andra karaktärer med särpräglat språk var bland annat Krum, som kommer från Bulgarien, och franska Fleur och Madame Maxime.
– Jag har ju läst ryska, så jag gjorde vissa grammatiska saker med Krums språk. Till exempel säger han inte ”är” och han kan inte skilja på den och det. För de franska karaktärerna tog jag bort h, och så vidare. Man får göra ett försök.
Men det svåraste var att hitta rätt med alla namn och beteckningar.
– Ibland kändes det som att jag inte riktigt fick fram det som finns i engelskan, alla dubbeltydningar och referenser, och det blev inte riktigt lika roligt. Jag jobbade jättemycket med allt det där, säger Lena.
Särskilt svårt var namnet Tom Marvolo Riddle, som skulle bilda anagrammet ”I am Lord Voldemort”. Lösningen blev på svenska Tom Gus Mervolo Dolder.
– Det gick bara inte på svenska. Jag fick ta till latin, ”ego sum”, för ä:et i ”jag är” funkar ju inte i engelska namn. Jag löste det lite felaktigt, men det blev ändå okej. Flera andra översättare gjorde på liknande vis.
Ibland blev hela familjen Gedin engagerad i översättningen, och det var faktiskt Lenas barnbarn som hittade på namnet Monsterögat Moody.
– Verserna på rim hade jag väldigt roligt med, berättar hon. Sorteringshatten hade ju en ny sång för varje bok och det fanns en del gåtor också som var kul att översätta.
Jag berättar för Lena att jag har ett otroligt starkt minne av min läsupplevelse av den sista boken; jag slukade den på en helg och var helt förstörd efteråt. Det kändes så otroligt konstigt att det bara var slut, och hon instämmer.
– Jag kände samma sak. Det var slut, nu skulle jag inte få leva mer i den här världen. Och jag trodde att det verkligen var slut där och då, i och med att den sjunde boken slutar som den gör.
Hon erkänner dock att hon under översättningen tyckte att den sista boken var lite för eländig och bitvis omständlig. Men för ett tag sedan läste hon om den, eftersom hon behövde kolla upp några saker om Dumbledore och Grindelwald inför arbetet med filmmanusen.
– Och jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra, jag har väl fått lite distans till det nu, säger hon och fortsätter:
– Det är klart att man har fått höra att Harry Potter inte är någon hög litteratur. Fortfarande finns den synen på barnlitteratur över huvud taget, och det är jättetråkigt – det är ju så fruktansvärt viktigt. Jag minns själv läsupplevelserna jag hade som barn och hur starka de var.
Manus till teater och film – Fördömda barnet och Fantastiska vidunder
Utöver de sju kapitelböckerna har Lena varit delaktig i översättningen av de kortare böckerna Barden Beedles berättelser och Fantastiska vidunder och var man hittar dem. Hon översatte även teatermanuset till Harry Potter och det fördömda barnet tillsammans med sin dotter Jessika Gedin (känd bland annat som programledare för SVT:s litteraturprogram Babel).
– Pjäsen är inte riktigt lika tät som böckerna, men samtidigt gör Rowling ett suveränt jobb med att knyta ihop allting. Hon lyckas hålla i alla trådar, det är verkligen fantastiskt, säger Lena.
Harry Potter och det fördömda barnet har fått ett blandat mottagande. En del riktigt inbitna fans menar att den inte kan räknas in i den ”äkta” Harry Potter-kanon, eftersom pjäsen inte skrevs av JK Rowling utan av dramatikern Jack Thorne (Rowling skrev dock själva handlingen, tillsammans med teaterregissören John Tiffany). Många blev också förvånade och upprörda över hur Harry porträtterades som vuxen och hans komplicerade relation till sin son Albus.
– Ja, det där var lite förvånande, håller Lena med. Harry har verkligen förändrats med åren, på vissa sätt till det sämre. Pjäsen tar upp ett helt annat tema, far-son-relationen. Det var väldigt annorlunda, och jag tyckte nog inte att den var lika stark som de tidigare böckerna. Men det var roligt att översätta den, även om jag undrade över en del saker kring hur det såg ut i lokalen och så vidare.
Pjäsen visas fortfarande i London och numera även på Broadway i New York. Lena har ännu inte sett den, men hon skulle väldigt gärna vilja.
– Det vore roligt att besöka museet i London också. Men på Kings Cross har jag varit, vid perrong nio och trekvart, det var skoj. Harry Potter finns verkligen överallt, säger hon eftertänksamt.
Tillsammans med Jessika har Lena också översatt de båda filmmanus till spin-offen Fantastiska vidunder och var man hittar dem som än så länge har kommit ut (Fantastiska vidunder och var man hittar dem och Grindelwalds brott). En ganska märklig upplevelse, berättar hon.
– Det är bisarrt, för vi översätter inte dialogen. Där har Warner Brothers en egen översättare. Så det som återstår är allt som händer på filmduken, hur scenerna ser ut, vilka som är med, vad de gör för något, hur de är klädda och så vidare.
Vissa svårigheter har uppstått även här, som har att göra med skillnader i språken.
– Till exempel dyker det upp en ”aunt”, och vi vet inte om det är en moster eller faster. I en av de tidigare böckerna fick jag i efterhand byta från mormor till farmor, eller om det var tvärtom … Det där är omöjligt att veta, och sådana detaljer hade varit bra att kunna fråga om.
Lena gillar de nya filmerna i serien Fantastiska vidunder, fast den senaste tyckte hon var lite rörig och kanske svår att hänga med i för de som är dåligt insatta.
– Men för fansen är det säkert toppen. Det var väldigt roligt att se den, fast det var ju hemskt med cliffhangern i slutet!
Vad som kunde ha blivit ett snabbt avklarat jobb år 1999, en översättning i mängden, har blivit ett 20 år långt projekt. Och än har Rowling inte satt punkt, ytterligare tre filmer ska komma ut – och Lena Fries-Gedin kommer att fortsätta göra sin del av jobbet så länge hon kan.
Nuförtiden sysslar hon med lite av varje hemma i Härnösand där hon bor med sin sambo, bland annat är hon engagerad i ett sällskap som ägnar sig åt att återuppliva författaren Alfhild Agrell. Fast hon kan inte låta bli att tacka ja till en del andra översättningsjobb då och då. På schemat just nu står en översättning av Jeanette Wintersons senaste roman.
– Jag säger till mig själv att jag ska sluta jobba och ägna mig åt gamla brev och foton och sådant … men jag känner arbetslusten ändå, det håller hjärnan igång på något sätt, avslutar Lena Fries-Gedin.